What Happened to Goodbye

Att vara Mclean Sweet. Det är inget hon provat på ett tag och ingenting hon planerat nu heller. Sedan föräldrarnas skitiga skilsmässa och den efterföljande vårdnadstvisten har hon flyttat runt med sin pappa vars jobb är att rädda krisande restauranger.
   Ny stad, nytt hem, ny skola och dessutom nytt namn och ny roll att spela. Inte rota sig och inte knyta några band för ingenting varar. Res med lätt bagage och var beredd att flytta när jobbet är utfört.
   Men Lakeview blir annorlunda. Omständigheter gör henne återigen till Mclean och för henne finns ingen färdig mall att följa. Att vara någon annan, någon annanstans har varit lätt. Att vara sig själv kan vara betydligt svårare. Så vem är hon, vem kan hon hon vara och var hör hon hemma?

What Happened to Goodbye, Sarah Dessens tionde bok, målsnöret i senaste månadens Tema Dessen, är Sarah Dessen. Finfin. Känslan, tonen, språket, karaktärerna, humorn. Men jag blir inte stormförälskad. Jag relaterar inte till Mclean lika mycket som jag gjort till de andra. Och ibland blir tillbakablickarna så många och långa att jag glömmer bort var Mclean befann sig när de startade. (Åh, på vinden. Just det.)
   Andra invändningar känns efter ett tags smältning logiska. Så det är lite splittrat? Man vet inte var man ska lägga fokus? Hela Mcleans liv är ju splittrat, hela hon.
   Och om jag inte lär känna alla karaktärer så beror det på att Mclean inte helt vågar knyta an. Men de har ändå, kanske i ännu högre grad, den där styrkan att de känns som verkliga personer med ett förflutet och en framtid som man bara får hänga med ett tag, snarare än att enbart vara figurer med ett syfte i en berättelse.

Hm, vad gillar jag med den här boken?
   Deb och hennes akronymer.
   Dave, även om jag inte blir stormförälskad i honom heller utan mer ser honom som en gullig lillebror.
   Att biblioteket får lite upprättelse efter The Truth about Forever.
   Att man får en ny bild av en återkommande karaktär.
   Och att Sarah Dessen smugit in sin favoritbok och sina (eller dotterns, men ni fattar) barnvakter i boken, utöver de vanliga gästspelen. (Men det är oroväckande stalkernördiga iakttagelser.)
   Och andra saker.
  
Och nästa gång jag läser (för naturligtvis kommer jag att läsa om den) kommer jag att fastna för nya saker och omvärdera andra. Och sen kommer jag börja se fram emot bok nummer 11...

Featuring: basket och pickles
Att läsa:
   "Miniatures?" I asked.
   "You know, dollhouses and such. I especially loved histor-
ical stuff. Tiny re-creations of Revolutionary War cottages,
Victorian orphanages. That kind of thing."
   "Orphanages?" Dave said.
   "Sure." She blinked. "What? Anyone can have a dollhouse.
I was more creative with my play."
   "Dave was, too," I told her. "He was into model trains."
   "It was not trains," Dave said, annoyed. "It was war stag-
ing, and very serious."
   "Oh, I loved war staging!" Deb told him. "That's how I
ended up with all my orphans."
   I just looked at both of them. "What kind of childhood did
you people have?"

Sarah Dessen Week

Medan jag samlar mig för att skriva något hyfsat vettigt om mina intryck av What Happened to Goodbye (ögonblicket närmar sig tror jag) kan jag sticka emellan med några länkar till amerikanska bloggar som ägnade förra veckan åt Sarah Dessen. Segt att upptäcka det NU, jag vet, men fortfarande läsvärt om man är lite smått besatt av Sarah Dessen.

The Reading Housewives of Indiana (!) och YA Bibliophile tog initiativet och sen hakade många andra på. Till exempel YA Crush och Gone with the Words som ägnade sig åt det tråkiga arbetet att skriva om The Boys of Dessen.

Along for the Ride

Auden har precis lämnat high school bakom sig. Sommaren ligger framför henne och hon inser att hon inte har någon att dela den med. Att allt hon har med sig från skoltiden är sina betyg, sina akademiska meriter och sitt antagningsbesked till det prestigefyllda universitetet. Men inga vänner, inga minnen, inga foton från skolbalen.
   I ett försök att uppleva åtminstone nånting bestämmer hon sig för att acceptera styvmoderns entusiastiska inbjudan att komma och lära känna sin nyfödda lillasyster.
   Men i Colby finns inte bara den konstant skrikande lilla Thisbe utan en chans till vänskap, kärlek och att ta igen upplevelser som hon missat tidigare. Om hon är beredd att ta den?

Som jag nämde under 30-dagarsutmaningen är det här min favorit tillsammans med The Truth about Forever. Och det finns gemensamma nämnare, till exempel Jason Talbot ;)
   Auden och Macy är båda akademiskt fokuserade, av olika anledningar. De har haft ett begränsat socialt liv. Och de lär känna sina Boys, Wes och Eli, under speciella förutsättningar. Macy och Wes genom brutal ärlighet och Auden och Eli i den intimitet som finns i en värld där nästan alla andra sover.

Beachkänslan är inte överväldigande trots att Colby (yay! Colby revisited!) ligger precis vid havet. Auden är liksom inte typen som ligger i bikini på stranden hela dagarna (det är ju för övrigt då hon sover). Men sommarbokskänslan är desto starkare.
   Det är en fin berättelse om hur det även om det finns saker som aldrig kan ändras, ändå finns saker som det aldrig är för sent för. Om man bara är beredd att ge det en andra chans. Och en tredje. Eller hur många det än krävs.

PS. Kom på svenska förra året i Jan Rishedens översättning Mycket mer än så och finns på bibliotek över hela Sverige. Dessutom verkar pocketutgåvan vara på gång enligt förlaget.

Lock and Key

När Rubys mamma försvinner är Ruby helt inställd på att klara sig själv. Hon är 18 om några månader. Ingen stor grej. Hon är van att klara sig själv. Inte acceptera hjälp. Inte förlita sig på andra. Så att plötsligt bo hemma hos sin syster och hennes man är inte något hon finner sig i lättvindigt.
   Men svågern Jamie och grannen Nate som tävlar om titeln The Nicest Guy in the World gör det inte lätt för henne att hålla sig till planerna. Och systern Cora kanske har svikit, men en gång brukade hon vara Rubys buffert mot världen.
   Övergiven av den person som borde stå henne närmast är Ruby nu omgiven av andra och tvingas omvärdera de sanningar hon levt efter.

Det här är en bok om en mamma som sviker. Jag har inte tagit upp Sarah Dessens mammor tidigare, för det känns mer som fokus för en avhandling (Mödrar och döttrar hos Sarah Dessen) än som något jag kan göra rättvisa i bloggformatet. Men de finns alltid där. Även när de inte är där.

Jag ska erkänna att jag inte har läst om hela boken nu. Jag läste om den för första gången i december och innan dess hade jag fått för mig att Lock and Key inte var lika bra som de andra. Och nej, den blev inte omedelbart min nya favorit, men "inte lika bra" är ju ändå YA-toppnivå. Och vändningen, runt sidan 200, är knäckande.

Featuring: den jobbigaste carpoolaren ever?
Att läsa:
[...] it fell open to reveal a T-shirt. On the front, in that same familiar block lettering: USWIM.
"Your personal philosophy," I said.
"Well," he said, "I looked for one that said 'If you expect the worst you'll never be disappointed,' but they were all out."


PS. Det är gamla bekanta namn och ansikten galore i den här boken. Håll ögonen öppna!

Just Listen

Annabel är den yngsta av tre systrar. The Nice One. Den som tagit på sig att inte vara till besvär. För att uppnå det är det mycket hon får hålla inombords. Känslorna när hon hittade sin syster okontaktbar på badrumsgolvet. Sanningen om vad som hände den där festen som gjort att Sophie inte längre pratar med henne, om det inte är för att väsa förolämpningar.

   Men när allt, bokstavligt talat, står henne upp i halsen kommer en utsträckt hand från ett oväntat håll. Owen Armstrong. The Most Honest Boy in the World.

Det här är en tyngre bok. Men dessentungt. Inte svart-självmordsbenäget-bottenlöst hål-tungt. Och det dessentunga vägs alltid upp av något ljusare. Som Owens lillasyster Mallory som sprudlar från sidorna. Som gästspel av favoriter från tidigare böcker. Som bacon. Som ett läckande biltak i biltvätten. Allt i de små detaljerna som gör att Sarah Dessens böcker aldrig blir så Problemiga.

The Truth about Forever

Sedan Macys pappa dog har hon varit fine, just fine. Inte gråtit, inte krisat, inte börjat knarka och hänga med olämpligt sällskap. Nej, hon har skött skolarbetet och ägnat fritiden åt tvätt, yoga och skolrelaterade aktiviteter med sin übersmarta pojkvän Jason. Men nu är det sommar, Jason har åkt på läger med andra übersmarta ungdomar och Macy dras till ett sällskap som inte är olämpligt, men totalt annorlunda från den inrutade verklighet hon skapat åt sig själv.

Efter This Lullaby, som är mycket mer i nuet, känner jag av långsamheten i inledningen av Forever. Boken går tillbaka och förklarar Jason, Macys pappa, EZ-produkterna, mammans jobb... Men det speglar samtidigt Macys situation. Det händer inte så mycket. Hon har sina rutiner. Det går inte så mycket framåt. Förrän Wish Catering kommer in i bilden med ett "Gotcha!". Bert, Monica, Delia, Kristy och så Wes förstås. Sa-woon. Verkligen.

Det här är den av Sarah Dessens böcker som jag läst om, helt eller delvis, flest gånger. Så den innehåller kanske inte så många överraskningar. Istället kommer jag på mig själv med att gå händelserna i förväg och bli närmast gråtig över saker som ska hända. Men det gör liksom ingenting.
   Jag gillar det här. Det är hela den där sommarboksgrejen, allt kan hända, nya människor som kan förändra ditt liv för alltid. En penna som luktar lönnsirap. Skulpturer och hål i vägen. Och en massa saker jag borde försöka sätta ord på men inte riktigt kan.

Featuring: the Bertmobile. Men egentligen, ALLT.
Att läsa:
And then it was done. Over. I could feel my breath coming quickly, through my teeth, and for a second I felt unsteady, as if with this story no longer held so closely against me, I'd lost my footing. Grief can be a burden, but also an anchor. You get used to the weight, to how it holds you to a place.

(Men, igen, ALLT. Om det inte vore plagiat och väldigt tidskrävande skulle jag skriva av hela boken.)

PS. Kommer på svenska snart. Med en benig, bokig, vad-finns-på-andra-sidan-bokhyllan?-framsida.
   Och en titel som jag inte direkt jublar över. Mitt perfekta liv. Jo, det är en begriplig titel. Det är Dessens perfektionismbok om man ska sätta en sån etikett, men för mina känsliga öron låter det som en helt annan sorts bok. I jämförelse med originaltiteln...
   Men, men. Den kommer på svenska! Får nya läsare! Mitt bibliotek hade precis med den i ett blogginlägg om nya och kommande böcker för unga vuxna och jag klappade i händerna lite för mig själv.

PS2. Vill ni läsa ännu en lång kärleksförklaring till Forever så har Forever Young Adult en här.

Och blogger är tillbaka...

Under strultiden har jag hunnit läsa Along for the Ride och min kursbok Tillträde till festen (leukemi vann över tonårsgraviditet, i alla fall tillfälligt) och What Happened to Goodbye står näst på tur. Men jag vill helst lämna resten av omläsningsrapporterna på Tema Dessen innan jag andaktsfullt kastar mig över Tian. Så snart kommer de. I en halsbrytande fart. Eller nåt.