Om en bok: VI MÅSTE SLUTA SES PÅ DET HÄR SÄTTET

av Lisa Bjärbo & Johanna Lindbäck

Hanna och Jens befinner sig på helt olika ställen i livet. Hanna är på väg att avsluta ett kapitel (och ser sååå fram emot nästa). Jens har nyss, verkligen just precis nyss, avslutat ett helt annat och försöker komma på fötter i det nya.

Rent geografiskt befinner de sig dock på samma plats. Den där kvällen de träffas hamnar de faktiskt så nära varandra man bara kan komma och sen... Ja, sen är det en smula besvärande när de upptäcker att de liksom inte blir av med varandra. Men samtidigt fint ju? Och pirrande och fantastiskt och lovande? Och när de är där tillsammans kanske de andra avstånden inte spelar så stor roll. Eller?




Lisa Bjärbo och Johanna Lindbäck har tillsammans skrivit en bok om kärlek i crossoverland. För mig har det här samarbetet alltid verkat så logiskt för jag tycker att författarna har mycket gemensamt i sitt sätt att skriva. Roligt, fräscht, smart, dialogskickligt.

Så det borde ju fungera utmärkt att förenas i en bok.
Det skulle också kunna bli tårta på tårta.

Nu kan tårta på tårta vara underbart (till exempel fryst halloncheesecake på kladdkakebotten) eller så kan det bli lite tröttsamt (som när man fikar varenda dag under en vecka). I det här fallet hamnar det någonstans emellan. Det finns ett flyt och en samstämmighet mellan berättarperspektiven samtidigt som jag aldrig riskerar att blanda ihop vem som är vem, rösterna skiljer sig trots allt åt. Det roliga, smarta och fräscha finns där. (Dialogerna kommer jag till för det här kan bli en evighetslång epistel.) Men samtidigt infinner sig en viss trötthet. För mycket tårta. Under en period står det mesta och stampar eftersom Jens och Hanna inte riktigt vet hur de ska gå vidare. Det blir en del upprepningar dels inom kapitlen när allt ska analyseras, återupplevas och sugas på, och dels mellan när den ena karaktären ska kroka i den andra. Och jag älskar upprepningar precis som jag älskar tårta, men jag blev lite trött.

Dialogerna! Det pratas i den här boken. Och det pratas fascinerande nog om totalt ointressanta saker. Totalt ointressant retande av Jens för hans fotograferande och musiksmak. Totalt ointressant (och odrägligt) nyförälskat nojsande på café. Om det inte vore för att allt det här gestaltar Jens och Hannas trevande steg in i kanske-något-mer där de nosar på varandra.
Så många gånger i böcker känns det som att varenda samtal handlar om något Viktigt eller Driver Handlingen Framåt. Naturligtvis finns det sånt i den här boken också, men det är intressant hur mycket som inte är av den varan. För hur många samtal har vi inte som handlar om totalt oviktiga saker men ändå säger så mycket om vilka vi är och hur vi interagerar med varandra?

De totalt oviktiga samtalsämnena är också ett exempel på det Bjärbo och Lindbäck är så omtjatat bra på. Det vardagsnära. Detaljerna som gör allt levande. Menskläder och extratandborstar. Mandeltårtor och psykbryt på ICA.

Mer då? Karaktärerna. Hanna är 18 och Jens är 24. Och jag upptäcker att jag fastnar lite mer för Jens historia när det kommer till delarna av deras liv som inte går in i varandra. Egentligen har jag närmast noll och ingenting gemensamt med honom, men det kanske är ett mognadstecken att jag finner hans situation mer fängslande än Hannas. (Hanna förresten, naturligtvis är det inte Lovisa som är din bästis! Vem är det du berättar allt för? Vem är det du planerar att åka till Paris med? Kom igen!)
Man får en bra bild av vilka de är här och nu, i den här tidsperioden där deras liv krokar i varandra, men jag kan sakna lite bakgrund. Mer Jens och Kajsa. Mer Märta. Vem är Märta? Jag vet typ ingenting om Märta mer än att hon gillar inredning och har en lillebror som inte direkt tillför något. Hur känner hon Hanna?

Vi måste sluta ses på det här sättet skulle kunna ta så många vägar och jag är glad för varenda en av dem den inte tar. För att vara luddig. Jag är helt tillfreds med händelseutvecklingen. Makes total sense. Slutet är helt okej. Och sen en epilog. Epiloger är alltid knepiga (lex "Nineteen Years Later") och just den här hade jag personligen kunnat klara mig utan, men jag förstår att andra kan behöva den.

Vad jag kan behöva mer av är den här typen av böcker. Ung vuxen i den vuxnare änden av skalan. Böcker som känns men samtidigt är trivsamt underhållande. När tjugoplusåren ska skildras i böcker görs det ofta av debuterande tjugoplussare och allt ska helst vara lite svårt. Eller så ser åldrade författare tillbaka på något nostalgiskt skimrande. Men det är inte vad jag behöver. Det här är vad jag behöver. Om Bjärbo och Lindbäck återvänder till Jens och Hannas värld och låter oss lära känna Manny och Märta bättre så är inte jag den som protesterar. Mer Kajsa också för den delen. Och så Rut då. Men det är en helt annan historia.

----------------------------------------
Det är här någonstans jag ska berätta att Gilla Böcker skickade mig ett ex av den här boken i hopp om att jag skulle skriva några rader. Och tänk, det gjorde jag!

Om en bok: I BEGYNNELSEN VAR BOB

Egentligen har jag bara haft den här boken i knappt ett år, men jag är inte van vid att ha olästa böcker så lång tid. Jag brukar köpa och sen läsa ganska snart. Men BOB har alltså blivit liggandes och jag har haft lite dåligt samvete. Väldigt löjligt. Men desto skönare nu när den är läst.

Meg Rosoffs  I BEGYNNELSEN VAR BOB utgår från premissen att gud/Gud är en tonårskille vid namn Bob. Tellus låg och skräpade i ett hörn av universum och ingen var intresserad av planeten. Bobs mamma vann den på poker och gav den till Bob som hafsade igenom skapelsen på en vecka och som sen låtit sin arbetspartner mr B styra upp i kaoset efter bästa förmåga. Bob själv är totalt ointresserad av att lyfta ett finger. Dessutom fortsätter han att skapa kaos genom hormoner och humörsvängningar som sätter hela klotet ur balans. Inte minst när han blir kär.
Och ecken! Den sista ecken är hotad efter ännu ett ödesdigert parti poker!

Det är fullständigt crazy, men också tankeväckande. Det är inte så roligt att jag skrattar högt, men småkul. Det känns dessutom som en väldigt vuxen bok? Vuxen humor. Blinkningar till bibelberättelser och historiska händelser.

Mest vill jag bara wow:a själva tanken bakom den här boken. Att få idén och sen göra något av den. "Hm, ibland är det som om världen skapats av en 15-årig kille i ett utbrott av genialitet och sen lämnats på grund av total slöhet." Och att det sen funkar. Förverkligandet av en sån idé kan kanske aldrig bli lika fantastiskt som själva idén, men det är ändå smått otroligt.

PS. En annan av Meg Rosoffs böcker har filmatiserats nästan lite i skymundan. Inte alls läst lika mycket om den som om TFIOS, The Mortal Instruments och allt vad det nu varit. Men jag ser i alla fall fram emot HOW I LIVE NOW/SÅ HAR JAG DET NU. Föga troligt att den kommer upp på svenska biografer, men brittisk premiär i oktober enligt Entertainment Weekly.

På min önskelista (26) - stjärnor som fortfarande lyser

Jag har haft några månader där jag inte varit så sugen på nya böcker. Jag har läst recensioner och önskelistor utan att direkt fastna för något. Men nu tror jag minsann det börjar komma ett litet boksug igen och då är det bäst att anteckna på önskelistan!

WHERE THE STARS STILL SHINE av Trish Doller

Stolen as a child from her large and loving family, and on the run with her mom for more than ten years, Callie has only the barest idea of what normal life might be like. She's never had a home, never gone to school, and has gotten most of her meals from laundromat vending machines. Her dreams are haunted by memories she’d like to forget completely. But when Callie’s mom is finally arrested for kidnapping her, and Callie’s real dad whisks her back to what would have been her life, in a small town in Florida, Callie must find a way to leave the past behind. She must learn to be part of a family. And she must believe that love--even with someone who seems an improbable choice--is more than just a possibility.

(beskrivning hämtad från Goodreads)

Trish Doller dök upp på önskelistan redan förra sommaren, då var det debuten Something Like Normal som lockade. Med tanke på att den fortfarande är oläst kan det verka konstigt att önska sig en ny bok av samma författare, men jag har en så stark känsla av att Doller är någon jag verkligen skulle gilla om jag bara gav henne chansen.
Where the Stars Still Shine kommer ut under bokmässeveckan.

Om en bok: Becoming Bindy Mackenzie

a.k.a. The Betrayal of Bindy Mackenzie (AUS)
a.k.a. The Murder of Bindy Mackenzie (US)

av Jaclyn Moriarty (a.k.a. en av de intressantaste författarna du inte läser)

Bindy Mackenzie är smart. Sjukt smart. Dessutom är hon vänlig nog att dela med sig av goda råd till sina skolkamrater. En annan hobby hon har är att transkribera samtal hon snappar upp. Hon är kvick vid tangenterna.
Bindy Mackenzie är dock inte någon tonåring, tacksåmycket. Inte heller är hon omtyckt, något som blir tydligt när skolans nya påhitt, Friendship and Development, drar igång och tvingar eleverna att varje vecka umgås i konstruerade vänskapsgrupper tänkta att hjälpa dem genom tonårstidens kaos.
Ingen i Bindys grupp gillar henne. Upptäckten gör att något brister i Bindy och hon går till en märklig attack mot sina gruppvänner. Sen tappar hon greppet totalt.
Men vad beror hennes okaraktäristiska beteende egentligen på? Är det så att Bindy håller på att krokna under kraven på perfektion som hängt över henne hela livet, eller är det någon som långsamt håller på att förgifta henne?

Jag har tidigare läst de två första delarna i den här fristående serien böcker om Ashbury och Brookfield. Bindy Mackenzie har skymtat förbi där. Hon har inte varit en karaktär man gillat, annat än som en stunds comic relief, så det är ett spännande val att göra henne till huvudperson i denna väldigt märkliga bok. Man gillar inte precis Bindy här heller. Först. Sen kan man inte låta bli.

Precis som övriga böcker i serien består boken av olika dokument och en viktig del utgörs av Bindys dagboksanteckningar från tidig ålder. Här får man ökad förståelse för Bindy och dessutom guldklimpar från Bindy, 8 år, som upptäcker Faulkner och läser Stolthet och fördom: "I don't know what prejudice is yet, but Jane Austen seems quite witty." och nioåriga Bindy som kommenterar Ulysses. "I think a good editor might have made a world of difference to this book."

Tonåriga Bindy Mackenzie är awkward och socialt otränad. Hon har alltid varit fokuserad på skolan, på att prestera. Men hon är inte den klassiska YA-tjejen som stått lite utanför och betraktat men sen blir uppsvept av coola kompisar och visar sig vara helt perfekt normal och cool hon också. Riktigt så smidigt går det inte här och det är uppfriskande.

Becoming Bindy Mackenzie känns svårare än de tidigare böckerna och är bra mycket konstigare. Länge känns det segt eftersom jag inte riktigt vet vad som är på gång. Så vill man trots den starten läsa alla nästan 500 sidor? Jo, det vill man ju. För när bitarna i det intrikata och skruvade pusslet börjar falla på plats är det kul. Men vill du bekanta dig med Moriarty skulle jag ändå rekommendera en mjukare start med Celia eller Cassie.

Dags att sammanfatta sommarläsningen?

September har inletts så strålande sensommarunderbart att det är svårt att ta farväl av sommaren, men sanningen är att merparten av den passerat och en liten sammanfattning kan vara på sin plats.

Inför sommaren skrev jag om sommarläsning här i en enkät och här listade jag böcker jag tänkt läsa och strök sedan allteftersom de faktiskt blev lästa.

Så hur har det gått med min läsning i sommar? Helt okej.
Av de planerade böckerna har många bockats av.
Jag har läst vuxenromaner. Jag har läst alla de böcker som jag plockat ut som extra viktiga. (Ett något slumpmässigt urval, men ändå.) Vissa böcker har jag haft hemma från biblioteket men tappat intresset för (Murakami och Anyuru). Andra inte varit ens i närheten av att bli lästa men kan tänkas bli det vid senare tillfälle (Gardell, Mark Haddon, Ali Harris).
Och nu - tro det eller ej - håller till och med I begynnelsen var Bob att lämna status: oläst bakom sig och istället sälla sig till de lästa böckernas skara.

Jag har svårt att peka ut någon bok som varit bäst. Många har varit bra, alla har faktiskt varit bra, men det är inte någon som står ut som FANTASTISK. De svenska äventyren med Ge mig arsenik, Antiloper, Onda krafter i Sollentuna och Vi är inte sådana som i slutet får varandra påminde mig om hur bra svenska ungdomsböcker och crossoverböcker är. (4 svenska! Dubbelt så många som under våren!) Vuxenböcker som Mörka platser och Stål har gett mig obehagsrysningar och Var blev du av Bernadette och Attachments har roat mig så jag tror att även jag börjar komma över min vuxenboksfobi.

Från och med imorgon upphör den här bloggen med sina sommartider och bokrecensionerna börjar rulla in.

Hoppas du hänger med in i mörkare tider!

Med litteraturen i blodet alt. Jag är konstig

Jag måste bara berätta en sak som har absolut ingenting med ungdomsböcker att göra och som mest är ett exempel på hur nördig jag är och jag vet inte vem annars jag skulle berätta för och det är för långt för att twittra om. Okej?

Bra.

Jag löste korsord i Allers och hade löst alla andra, till och med barnkorsordet, och gav mig på A-korsordet trots att det är omöjligt och jag aldrig klarar det. Och så står det i en av bildfrågorna:

"'Det mörknar över vägen, det börjar bli tungt att gå, och tunga bli alla tankar, när skymningen faller på.' Vem är författaren?"

Jag kastar ett öga på rutorna där svaret ska in, har inga hjälpbokstäver och skriver:

HJALMAR SÖDERBERG

Det bara kom till mig. Jag har extremt dålig koll på svensk litteraturhistoria och Hjalmar Söderberg är bara ett namn för mig. Jag kommer aldrig ihåg vad han skrivit, trots att jag just nu har ett bokmärke i Den allvarsamma leken. Trots att jag läst både Pälsen och Doktor Glas. Det fanns ingen logisk anledning att jag skulle veta att han skrivit orden i citatet, ändå bara visste jag. Som om jag är uppfylld av litteratur/besitter någon gudomlig bibliotekarieexpertis/är väldigt konstig.

*läser igenom vad jag skrivit*

Åh, herregud. Jag är konstig.

För kärlek, ära och snygghet

Hej och hå! Ska jag berätta lite kort om tre böcker jag läste i MAJ? Ja, det ska jag.

The Things We Did for Love av Natasha Farrant
Den här boken såg jag på varenda bibliotek jag besökte och till slut tog jag med den hem. Jag hade läst och älskat Code Name Verity och tänkte att ett återbesök i andra världskrigets Frankrike kunde vara trevligt.

Handlar om ett ungt kärlekspar. De pratade en gång som barn, men sen försvann pojken och nu är han tillbaka. Det är krig och vissa är hjältar och andra förrädare. Allt kulminerar under en hemsk dag.

Jag lovades storslagen och episk kärlek, men kände mig besviken. Inte tillräckligt Storslagen. Inte nog Episk. Det som berörde mig mest var författarens efterord där hon berättar om den verkliga händelse som inspirerade till boken. Där var verkligheten mer sorglig och gåshudsframkallande än dikten.



In Honor av Jessi Kirby

Road trip! Död familjemedlem! Tim Riggins i bara underkläderna! Tre saker jag gillar och här är en bok som håller dig varm för stunden men inte mycket längre.

Honors bror har just dött i kriget i Irak. I sitt sista brev hem skrev han skämtsamt att Honor borde leta upp den kända popstjärnan (tänk Taylor Swift) de båda gillar och berätta om honom, sin snygga bror. Honor ser det som ett viktigt uppdrag och bestämmer sig för att ta en extrem omväg via Los Angeles inför collegestarten i Texas. Med på resan kommer broderns bästa vän, Rusty/Tim Riggins, som gör sitt bästa för att dränka sina sorger. Längs vägen börjar de bearbeta sin sorg och medan bilen krånglar och extrema väderförhållanden råder kommer de förstås närmare varandra.

Som road trip-bok känns denna lite otillräcklig. Inte tillräckligt många stater korsade, inte tillräckligt många nya människor mötta, men alla ingredienser finns ändå där. Jag gillar bokens första slut som känns äkta och ärligt, men sen kommer ett avsnitt till som är liite för mycket.


Sjutton år och skitsnygg av Emma Granholm

Jag läste en svensk ungdomsbok! Och den var så svensk på ett "och sen hade vi sex"-sätt. Inte så mycket av det i amerikansk YA och jag hade nästan glömt bort att det går an att skriva så.

Den som har sex är Felix. Han är sjutton år och skitsnygg. Äger världen. Det har inte alltid varit så, men nu lindar han tjejerna runt lillfingret och skrämmer slag på killarna. Men så kommer en ny spelare in på plan medan Felix är på semester. När han kommer tillbaka pratar gänget bara om Zäta och Felix känner marken börja skaka. Kan det vara så att någon är snyggare, starkare och coolare? Någon som kan ta hans tjej, hans kompisar och hela hans värld ifrån honom?

Felix är en så skönt kaxig huvudperson. Jag är inte van vid dem, men här gillar jag det. Här får man den snygga killen inifrån och får höra hur mycket tänk och strategi det ligger bakom statusen. Och slutet är coolt.


Okej. Jag vet inte hur mycket det här gav er, men det lättade lite av mitt dåliga samvete så att jag kan köra vidare. Go me!