Dag 13 och 14

Hm, dagarna går... Medan jag gjort vad den fattiga bokälskaren gör för att roa sig (reservera biblioteksböcker och lägga böcker i kundvagnen utan att bekräfta beställningen) har jag slarvat med mina 30 dagar. Läge då att ta både Dag 13 och 14 idag. Min favoritförfattare och min favoritbok av samma författare.

Jag köper inte många böcker och jag äger inte många böcker. Jag har EN Billy och två hyllplan tas upp av skönlitteratur jag äger. Men jag har alla Sarah Dessens böcker.
   Varför?
   För att jag gillar hennes röst, det vill säga berättarrösten i mitt huvud när jag läser hennes böcker. Tonen, stämningen, känslan. Det är välskrivet. Karaktärerna har karaktär. Man blir förälskad i dem. (Ja, i killarna, men inte bara dem.) Återanvändandet av samma fiktiva värld med återkommande miljöer och gästspel av personer från tidigare böcker är roligt och det skapar en trygghet och en trivsamhet att få återvända dit. Och det är varken supertungt, svart och depressivt eller sockervaddsfluff.

The Truth About Forever är min favorit. Ganska ohotad sådan. Åtminstone innan Along for the Ride kom. Som har vissa likheter. Och Along for the Ride  har fortfarande chansen att växa för jag har aldrig läst om den. Men det ska ju bli av snart är tanken. Mer om båda böckerna när det sker.

Dag 12: En bok jag inte älskar längre

Jag brukade tycka att Emma Forrests Namedropper var den coolaste boken som fanns. Viva som namedroppar gamla filmstjärnor, dyrkar Elizabeth Taylor och lägger stor vikt vid Don Henleys låt "The Boys of Summer". Den är fortfarande cool, men när jag hittade och köpte den på Emmaus förra året upptäckte jag att jag inte älskade den längre. 

   Men här kommer Don Henley.

Dag 11: En bok jag hatade

Den här dagen är det bara en bok som dyker upp i huvudet och det är en bok jag hatade (starkt ord kanske) för att den var så dålig. Fjärran länder, fjärran hav av Joan Dial. Ingen bok riktad till unga vuxna visserligen, men jag måste göra ett undantag. Och saxa mitt blyertsomdöme från sommaren 2002:

"En av de sämsta böcker jag någonsin läst! Ärligt talat så förstår jag inte att så'n här skräplitteratur lånas ut på bibliotek när det finns så mycket som är bättre. Författaren har försökt pressa in så mycket intriger och äventyr som möjligt och det känns oengagerat.
   Det är senare delen av 1800-talet och börjar i en grotta i Indien. Två nyfödda förväxlas så att tjänstekvinnans dotter växer upp i lyx på ett engelskt gods, medan ladyns son flackar omkring i USA.
   Ku Klux Klan, fängelse, förgiftning, mord, homosexualitet, djungeläventyr, förlamning, krokodiler, vildsvin, kärlek och hat och sex och den vanliga geggan alltså. Det funkar inte, Dial. 'Underbar och oerhört händelserik roman...' står det på baksidan. Händelserik kan jag i alla fall hålla med om. Men usel, inte underbar."

Jag minns den här boken som en vändpunkt i mitt läsande. Jag blev ingen litteratursnobb, men det fanns gränser för vad jag tänkte finna mig i. Fjärran länder... blev en slags symbol.
   Tilläggas kan att den enligt bibliotek.se fortfarande finns på ganska många bibliotek runt om i Sverige, dock inte på mitt bibliotek där jag en gång lånade den.

I väntan på Goodbye

Tonårsboken påminde idag om att Sarah Dessens tionde bok What Happened to Goodbye kommer ut i maj. Inte så att jag behövde någon påminnelse, men det är alltid lika roligt att se det uppmärksammas.
   Jag har läst hennes tidigare nio böcker och som en hyllning och uppladdning inför Tian (och för att jag är lite nördig) har jag tänkt läsa om dem i kronologisk ordning. Det är snart bara en månad kvar, så tiden börjar bli knapp, men jag ska försöka hinna med.
   Först ut blir alltså That Summer.

Dag 10: Favoritklassiker

Jag läser inte så många klassiker och jag har (i stort sett) slutat skämmas över det. Men för ett tag sen läste jag Harper Lees To Kill a Mockingbird (sv. Dödssynden) som brukar dyka upp på läslistor för high school och omnämnd i YA-böcker. Och den gillar jag. Man kanske ska gilla den för att den är viktig och har ett budskap eller så, men den är också rolig, och det är ett plus. När historien berättas genom ett barns ögon så blir det mycket som går över hennes huvud och hon förstår inte alla vuxna konventioner.
   Dessutom blev jag en aning kär i Atticus Finch...

Dag 9: En bok jag älskade men på förhand inte trodde att jag skulle gilla

Bakom den väldigt långa och något krångliga rubriken döljer sig definitivt Harry Potter.
   Jag gick i sjuan när första boken ingick i arbetet på svenskan och sen började jag läsa den på engelskan för det övriga utbudet i den blå plastlådan var så totalt ointressant. Men jag trodde verkligen inte att jag skulle gilla Harry Potter. Trollkarlar och magi? Nej, nej, nej. Och alldeles för barnsligt, jag läste ju redan vuxenböcker.   
   Men jag älskade. Tyckte att det var roligt. Jag gillade hela vardagslunken med Hogwarts, den fantasifulla detaljrikedomen som målar upp en hel alternativ värld.
   Så mitt skeptiska trettonåriga jag blev totalcharmat och när sista boken kom lagom till min 20-årsdag var det sträckläsningsläge och, som avslöjats tidigare, anledning att gråta en smula.
   Men jag har inte sökt Harry Potter-kursen i sommar...

Dag 8: Mest "överskattade" boken

Okej, den här punkten är jobbig. Vem är jag att säga att en bok är överskattad? Det blir ju bara för att jag inte gillade den i så fall och då blir det väldans förmätet att påstå att boken skulle vara överskattad. Och så ligger det för mig nära Dag 18. Fast här ska jag kanske ta en bok som jag inte haft så höga förväntningar på från början så att jag inte blivit besviken på det sättet. Se det som en slags omvänd Dag 29?

Vi har Den hemliga historien. Där visste jag ju att så många bara ÄLSKADE så det var i och för sig läge för höga förväntningar, men för att skydda mig sänkte jag mina förväntningar istället och tänkte att jag nog inte skulle gilla. På så sätt översteg den mina förväntningar. För jag gillade hur den liksom pratade om saker istället för att spela upp dem. Så jag gillade, men älskade inte. Överskattad?

Och en tidigare läsupplevelse var Dansar Elias? Nej! av Katarina Kieri som blev Augustprisad (efter att jag läst den). Då hade jag inga extremhöga förväntningar skapade av andras omdömen, men jag hade gillat Ingen grekisk gud, precis. Idag kommer jag inte ihåg vad Elias handlar om (inte utan att googla i alla fall) eller hur den var skriven, men jag minns att jag inte gillade den lika mycket. Mycket beror det kanske på att jag helst läser om tjejer. (Vilket känns som ett skämmigt avslöjande. Man vill ju vara öppen och kunna läsa och leva sig in oavsett om det är en kille eller tjej. Men...)  Men överskattad?

Phu, de här 30 dagarna går ju lyyysande!