Gamla böcker säljs ut på bokrean imorgon, men då ska jag hålla mig därifrån och istället sitta hemma och försöka skriva något VG-värdigt om andra ungdomsböcker. Människoätande människor i Märsta till exempel.
onsdag 25 maj 2011
Biblioteksbesök
Idag var jag på biblioteket och lämnade När jag lät dig gå redan efter en vecka. Förhoppningsvis blir nästa person i reservationskön glad. Istället hämtade jag Morgan Matsons Fyra dagar, fyra nätter. Nya böcker på bibliotek...
Gamla böcker säljs ut på bokrean imorgon, men då ska jag hålla mig därifrån och istället sitta hemma och försöka skriva något VG-värdigt om andra ungdomsböcker. Människoätande människor i Märsta till exempel.
Gamla böcker säljs ut på bokrean imorgon, men då ska jag hålla mig därifrån och istället sitta hemma och försöka skriva något VG-värdigt om andra ungdomsböcker. Människoätande människor i Märsta till exempel.
söndag 22 maj 2011
Inte sagt goodbye än
Jag har inte kunnat släppa What Happened to Goodbye än. Har haft lite dåligt samvete för att att jag inte blev "stormförälskad" som jag uttryckte det. Men sen insåg jag, att jag inte blivit "stormförälskad", as in vilt, galet, passionerat, besatt av någon Sarah Dessen-bok trots att jag älskar dem.
De har liksom mer sipprat in i venerna och syresatts och pumpats ut starkare av hjärtat. Eller svept in mig i en skön filt. Värmt mig inifrån som varmt te.
Äh, jag ska sluta med liknelserna nu. Ville bara påminna mig om det. Så om det är min största invändning är det just inget problem.
De har liksom mer sipprat in i venerna och syresatts och pumpats ut starkare av hjärtat. Eller svept in mig i en skön filt. Värmt mig inifrån som varmt te.
Äh, jag ska sluta med liknelserna nu. Ville bara påminna mig om det. Så om det är min största invändning är det just inget problem.
torsdag 19 maj 2011
What Happened to Goodbye
Att vara Mclean Sweet. Det är inget hon provat på ett tag och ingenting hon planerat nu heller. Sedan föräldrarnas skitiga skilsmässa och den efterföljande vårdnadstvisten har hon flyttat runt med sin pappa vars jobb är att rädda krisande restauranger.
Ny stad, nytt hem, ny skola och dessutom nytt namn och ny roll att spela. Inte rota sig och inte knyta några band för ingenting varar. Res med lätt bagage och var beredd att flytta när jobbet är utfört.
Men Lakeview blir annorlunda. Omständigheter gör henne återigen till Mclean och för henne finns ingen färdig mall att följa. Att vara någon annan, någon annanstans har varit lätt. Att vara sig själv kan vara betydligt svårare. Så vem är hon, vem kan hon hon vara och var hör hon hemma?
What Happened to Goodbye, Sarah Dessens tionde bok, målsnöret i senaste månadens Tema Dessen, är Sarah Dessen. Finfin. Känslan, tonen, språket, karaktärerna, humorn. Men jag blir inte stormförälskad. Jag relaterar inte till Mclean lika mycket som jag gjort till de andra. Och ibland blir tillbakablickarna så många och långa att jag glömmer bort var Mclean befann sig när de startade. (Åh, på vinden. Just det.)
Andra invändningar känns efter ett tags smältning logiska. Så det är lite splittrat? Man vet inte var man ska lägga fokus? Hela Mcleans liv är ju splittrat, hela hon.
Och om jag inte lär känna alla karaktärer så beror det på att Mclean inte helt vågar knyta an. Men de har ändå, kanske i ännu högre grad, den där styrkan att de känns som verkliga personer med ett förflutet och en framtid som man bara får hänga med ett tag, snarare än att enbart vara figurer med ett syfte i en berättelse.
Hm, vad gillar jag med den här boken?
Deb och hennes akronymer.
Dave, även om jag inte blir stormförälskad i honom heller utan mer ser honom som en gullig lillebror.
Att biblioteket får lite upprättelse efter The Truth about Forever.
Att man får en ny bild av en återkommande karaktär.
Och att Sarah Dessen smugit in sin favoritbok och sina (eller dotterns, men ni fattar) barnvakter i boken, utöver de vanliga gästspelen. (Men det är oroväckande stalkernördiga iakttagelser.)
Och andra saker.
Och nästa gång jag läser (för naturligtvis kommer jag att läsa om den) kommer jag att fastna för nya saker och omvärdera andra. Och sen kommer jag börja se fram emot bok nummer 11...
Featuring: basket och pickles
Att läsa:
"Miniatures?" I asked.
"You know, dollhouses and such. I especially loved histor-
ical stuff. Tiny re-creations of Revolutionary War cottages,
Victorian orphanages. That kind of thing."
"Orphanages?" Dave said.
"Sure." She blinked. "What? Anyone can have a dollhouse.
I was more creative with my play."
"Dave was, too," I told her. "He was into model trains."
"It was not trains," Dave said, annoyed. "It was war stag-
ing, and very serious."
"Oh, I loved war staging!" Deb told him. "That's how I
ended up with all my orphans."
I just looked at both of them. "What kind of childhood did
you people have?"
Ny stad, nytt hem, ny skola och dessutom nytt namn och ny roll att spela. Inte rota sig och inte knyta några band för ingenting varar. Res med lätt bagage och var beredd att flytta när jobbet är utfört.
Men Lakeview blir annorlunda. Omständigheter gör henne återigen till Mclean och för henne finns ingen färdig mall att följa. Att vara någon annan, någon annanstans har varit lätt. Att vara sig själv kan vara betydligt svårare. Så vem är hon, vem kan hon hon vara och var hör hon hemma?
What Happened to Goodbye, Sarah Dessens tionde bok, målsnöret i senaste månadens Tema Dessen, är Sarah Dessen. Finfin. Känslan, tonen, språket, karaktärerna, humorn. Men jag blir inte stormförälskad. Jag relaterar inte till Mclean lika mycket som jag gjort till de andra. Och ibland blir tillbakablickarna så många och långa att jag glömmer bort var Mclean befann sig när de startade. (Åh, på vinden. Just det.)
Andra invändningar känns efter ett tags smältning logiska. Så det är lite splittrat? Man vet inte var man ska lägga fokus? Hela Mcleans liv är ju splittrat, hela hon.
Och om jag inte lär känna alla karaktärer så beror det på att Mclean inte helt vågar knyta an. Men de har ändå, kanske i ännu högre grad, den där styrkan att de känns som verkliga personer med ett förflutet och en framtid som man bara får hänga med ett tag, snarare än att enbart vara figurer med ett syfte i en berättelse.
Hm, vad gillar jag med den här boken?
Deb och hennes akronymer.
Dave, även om jag inte blir stormförälskad i honom heller utan mer ser honom som en gullig lillebror.
Att biblioteket får lite upprättelse efter The Truth about Forever.
Att man får en ny bild av en återkommande karaktär.
Och att Sarah Dessen smugit in sin favoritbok och sina (eller dotterns, men ni fattar) barnvakter i boken, utöver de vanliga gästspelen. (Men det är oroväckande stalkernördiga iakttagelser.)
Och andra saker.
Och nästa gång jag läser (för naturligtvis kommer jag att läsa om den) kommer jag att fastna för nya saker och omvärdera andra. Och sen kommer jag börja se fram emot bok nummer 11...
Featuring: basket och pickles
Att läsa:
"Miniatures?" I asked.
"You know, dollhouses and such. I especially loved histor-
ical stuff. Tiny re-creations of Revolutionary War cottages,
Victorian orphanages. That kind of thing."
"Orphanages?" Dave said.
"Sure." She blinked. "What? Anyone can have a dollhouse.
I was more creative with my play."
"Dave was, too," I told her. "He was into model trains."
"It was not trains," Dave said, annoyed. "It was war stag-
ing, and very serious."
"Oh, I loved war staging!" Deb told him. "That's how I
ended up with all my orphans."
I just looked at both of them. "What kind of childhood did
you people have?"
måndag 16 maj 2011
Sarah Dessen Week
Medan jag samlar mig för att skriva något hyfsat vettigt om mina intryck av What Happened to Goodbye (ögonblicket närmar sig tror jag) kan jag sticka emellan med några länkar till amerikanska bloggar som ägnade förra veckan åt Sarah Dessen. Segt att upptäcka det NU, jag vet, men fortfarande läsvärt om man är lite smått besatt av Sarah Dessen.
The Reading Housewives of Indiana (!) och YA Bibliophile tog initiativet och sen hakade många andra på. Till exempel YA Crush och Gone with the Words som ägnade sig åt det tråkiga arbetet att skriva om The Boys of Dessen.
The Reading Housewives of Indiana (!) och YA Bibliophile tog initiativet och sen hakade många andra på. Till exempel YA Crush och Gone with the Words som ägnade sig åt det tråkiga arbetet att skriva om The Boys of Dessen.
fredag 13 maj 2011
Along for the Ride
Auden har precis lämnat high school bakom sig. Sommaren ligger framför henne och hon inser att hon inte har någon att dela den med. Att allt hon har med sig från skoltiden är sina betyg, sina akademiska meriter och sitt antagningsbesked till det prestigefyllda universitetet. Men inga vänner, inga minnen, inga foton från skolbalen.
I ett försök att uppleva åtminstone nånting bestämmer hon sig för att acceptera styvmoderns entusiastiska inbjudan att komma och lära känna sin nyfödda lillasyster.
Men i Colby finns inte bara den konstant skrikande lilla Thisbe utan en chans till vänskap, kärlek och att ta igen upplevelser som hon missat tidigare. Om hon är beredd att ta den?
Som jag nämde under 30-dagarsutmaningen är det här min favorit tillsammans med The Truth about Forever. Och det finns gemensamma nämnare, till exempel Jason Talbot ;)
Auden och Macy är båda akademiskt fokuserade, av olika anledningar. De har haft ett begränsat socialt liv. Och de lär känna sina Boys, Wes och Eli, under speciella förutsättningar. Macy och Wes genom brutal ärlighet och Auden och Eli i den intimitet som finns i en värld där nästan alla andra sover.
Beachkänslan är inte överväldigande trots att Colby (yay! Colby revisited!) ligger precis vid havet. Auden är liksom inte typen som ligger i bikini på stranden hela dagarna (det är ju för övrigt då hon sover). Men sommarbokskänslan är desto starkare.
Det är en fin berättelse om hur det även om det finns saker som aldrig kan ändras, ändå finns saker som det aldrig är för sent för. Om man bara är beredd att ge det en andra chans. Och en tredje. Eller hur många det än krävs.
PS. Kom på svenska förra året i Jan Rishedens översättning Mycket mer än så och finns på bibliotek över hela Sverige. Dessutom verkar pocketutgåvan vara på gång enligt förlaget.
I ett försök att uppleva åtminstone nånting bestämmer hon sig för att acceptera styvmoderns entusiastiska inbjudan att komma och lära känna sin nyfödda lillasyster.
Men i Colby finns inte bara den konstant skrikande lilla Thisbe utan en chans till vänskap, kärlek och att ta igen upplevelser som hon missat tidigare. Om hon är beredd att ta den?
Som jag nämde under 30-dagarsutmaningen är det här min favorit tillsammans med The Truth about Forever. Och det finns gemensamma nämnare, till exempel Jason Talbot ;)
Auden och Macy är båda akademiskt fokuserade, av olika anledningar. De har haft ett begränsat socialt liv. Och de lär känna sina Boys, Wes och Eli, under speciella förutsättningar. Macy och Wes genom brutal ärlighet och Auden och Eli i den intimitet som finns i en värld där nästan alla andra sover.
Beachkänslan är inte överväldigande trots att Colby (yay! Colby revisited!) ligger precis vid havet. Auden är liksom inte typen som ligger i bikini på stranden hela dagarna (det är ju för övrigt då hon sover). Men sommarbokskänslan är desto starkare.
Det är en fin berättelse om hur det även om det finns saker som aldrig kan ändras, ändå finns saker som det aldrig är för sent för. Om man bara är beredd att ge det en andra chans. Och en tredje. Eller hur många det än krävs.
PS. Kom på svenska förra året i Jan Rishedens översättning Mycket mer än så och finns på bibliotek över hela Sverige. Dessutom verkar pocketutgåvan vara på gång enligt förlaget.
Lock and Key
När Rubys mamma försvinner är Ruby helt inställd på att klara sig själv. Hon är 18 om några månader. Ingen stor grej. Hon är van att klara sig själv. Inte acceptera hjälp. Inte förlita sig på andra. Så att plötsligt bo hemma hos sin syster och hennes man är inte något hon finner sig i lättvindigt.
Men svågern Jamie och grannen Nate som tävlar om titeln The Nicest Guy in the World gör det inte lätt för henne att hålla sig till planerna. Och systern Cora kanske har svikit, men en gång brukade hon vara Rubys buffert mot världen.
Övergiven av den person som borde stå henne närmast är Ruby nu omgiven av andra och tvingas omvärdera de sanningar hon levt efter.
Det här är en bok om en mamma som sviker. Jag har inte tagit upp Sarah Dessens mammor tidigare, för det känns mer som fokus för en avhandling (Mödrar och döttrar hos Sarah Dessen) än som något jag kan göra rättvisa i bloggformatet. Men de finns alltid där. Även när de inte är där.
Jag ska erkänna att jag inte har läst om hela boken nu. Jag läste om den för första gången i december och innan dess hade jag fått för mig att Lock and Key inte var lika bra som de andra. Och nej, den blev inte omedelbart min nya favorit, men "inte lika bra" är ju ändå YA-toppnivå. Och vändningen, runt sidan 200, är knäckande.
Featuring: den jobbigaste carpoolaren ever?
Att läsa:
[...] it fell open to reveal a T-shirt. On the front, in that same familiar block lettering: USWIM.
"Your personal philosophy," I said.
"Well," he said, "I looked for one that said 'If you expect the worst you'll never be disappointed,' but they were all out."
PS. Det är gamla bekanta namn och ansikten galore i den här boken. Håll ögonen öppna!
Men svågern Jamie och grannen Nate som tävlar om titeln The Nicest Guy in the World gör det inte lätt för henne att hålla sig till planerna. Och systern Cora kanske har svikit, men en gång brukade hon vara Rubys buffert mot världen.
Övergiven av den person som borde stå henne närmast är Ruby nu omgiven av andra och tvingas omvärdera de sanningar hon levt efter.
Det här är en bok om en mamma som sviker. Jag har inte tagit upp Sarah Dessens mammor tidigare, för det känns mer som fokus för en avhandling (Mödrar och döttrar hos Sarah Dessen) än som något jag kan göra rättvisa i bloggformatet. Men de finns alltid där. Även när de inte är där.
Jag ska erkänna att jag inte har läst om hela boken nu. Jag läste om den för första gången i december och innan dess hade jag fått för mig att Lock and Key inte var lika bra som de andra. Och nej, den blev inte omedelbart min nya favorit, men "inte lika bra" är ju ändå YA-toppnivå. Och vändningen, runt sidan 200, är knäckande.
Featuring: den jobbigaste carpoolaren ever?
Att läsa:
[...] it fell open to reveal a T-shirt. On the front, in that same familiar block lettering: USWIM.
"Your personal philosophy," I said.
"Well," he said, "I looked for one that said 'If you expect the worst you'll never be disappointed,' but they were all out."
PS. Det är gamla bekanta namn och ansikten galore i den här boken. Håll ögonen öppna!
Just Listen
Annabel är den yngsta av tre systrar. The Nice One. Den som tagit på sig att inte vara till besvär. För att uppnå det är det mycket hon får hålla inombords. Känslorna när hon hittade sin syster okontaktbar på badrumsgolvet. Sanningen om vad som hände den där festen som gjort att Sophie inte längre pratar med henne, om det inte är för att väsa förolämpningar. Men när allt, bokstavligt talat, står henne upp i halsen kommer en utsträckt hand från ett oväntat håll. Owen Armstrong. The Most Honest Boy in the World.
Det här är en tyngre bok. Men dessentungt. Inte svart-självmordsbenäget-bottenlöst hål-tungt. Och det dessentunga vägs alltid upp av något ljusare. Som Owens lillasyster Mallory som sprudlar från sidorna. Som gästspel av favoriter från tidigare böcker. Som bacon. Som ett läckande biltak i biltvätten. Allt i de små detaljerna som gör att Sarah Dessens böcker aldrig blir så Problemiga.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)