The Fault in Our Stars

av John Green

Hazel är döende. Lite mer döende än de flesta andra eftersom hennes lungor suger på att vara lungor och en dag kommer att dränka henne och ingen mirakelmedicin i världen kan hindra det utan bara skjuta det på framtiden.
   Augustus Waters har inte cancer längre. Han har å andra sidan inte längre ett komplett set av sina originalben, men han är på en bergochdalbanetur som bara går uppåt. Och han vill ta med sig Hazel.
   De träffas på en stödgrupp för ungdomar med cancer (var annars) och det säger klick typ direkt (med ett mindre farthinder som är på väg att ta död på vad-det-nu-är-som-håller-på-att-hända innan det hinner starta) och de gör som coola kids gör: läser varandras favoritböcker (übersweet!!!) och sen fortsätter boken att vara makalöst bra så läs den.

Hazel har en utläggning om hur vissa böcker är sådana att man måste prata om dem och rekommendera till alla medan andra blir så personliga att man inte vill eller kan berätta om dem för någon. Jag skulle vilja rekommendera The Fault in Our Stars till alla men jag vet inte om jag har några ord för att göra det. Helst vill jag bara räkna upp massa scener och citat och säga "Åh!" eller "Åh, Augustus..." eller "Det var så roligt när..." eller "Tårarna bara svämmade över när..." eller "Isaac!!!!" eller "Tänk att X dök upp!" o.s.v. i oändlighet.

Alla kommer naturligtvis inte att läsa den här boken, men många kommer att göra det. Vanliga John Green-fans och så nya fans som dras till en bok om cancer. Men det här är inte den typen av cancerbok som Annas pappa (eller Nicholas Sparks) skriver. Det är heller inte en vanlig John Green-bok om det nu finns någon sådan. För det första är berättaren en tjej, men Green har alltid haft intressanta kvinnliga karaktärer som på sätt och vis varit huvudpersoner. För det andra är det en kärleksroman. Men egentligen finns alla ingredienser med. Bara förpackade på ett lite annat sätt.

Det är inte enbart cancer och död. Det är en bok om liv och kärlek och allt annat som är värt att skriva om. Det är okej att skratta och älska men också att bryta ihop över hur jäkla orättvist det är att vara sexton och döende eller över andra saker som inte är på liv och död men känns så.
Det är också en bok om böckers fantastiskhet.

Men det är en bok om cancer och död. Jag ska inte säga något dumt om att "Gråter du inte när du läser är du en känslokall robot", men jag skulle tro att tårar i någon utsträckning är vanligt förekommande vid läsning av TFIOS. Mina ögon kunde vätskefyllas vid de mest oväntade ställen redan från ett tidigt skede innan det blivit så sorgligt som det skulle kunna komma att bli. När det inte var mer sorgligt än att jo, just det, Hazel är döende. Alla är döende.
Utom Max Mayhem. Max Mayhem överlever alltid.