Prosalyrik som rör sig på skalan mellan prosa och lyrik. Från det mer poetiska till det mer konkreta. Killen vars flickvän är kär i Holden Caulfield. Hon som bryter ner sin kropp och han som bygger upp sin. Ord som måste ut. Hugs AND drugs. Vänta på att bli sedd och sen bli sedd. Kärlek. Vänskap. Omöjliga saker som ändå inträffar. Såna grejer.
Ingrid Olsson gjorde något liknande med Jag vill bara att du gillar mig. Berättarröster som inte hade mer gemensamt än att de tillhörde karaktärer som råkade gå i samma klass och viljan att bli gillad.
Anledningen till att jag gillar Levithans bok mer är att samtidigt som rösterna är individuella, separata, cirkulerar de kring och korsar varandra. Jag får höra både killen vars tjej är kär i Holden Caulfield och tjejen som är kär i Holden Caulfield. Namn på tidigare berättare skymtar förbi som en vän eller ovän och man får pussla ihop nätet av relationer. I Jag vill bara... kände jag att trådarna mellan karaktärerna var för få, men här finns de och knyter också mig närmare än Ingrid Olssons gjorde.
Vanligtvis när jag läser prosalyrik går det så fort för att det är färre ord på sidan men The Realm of Possibility's 210 sidor var långsam läsning. Långsam och fin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar