Agnes träffar en kille som för en gångs skull vill ha henne och inte Louise. Agnes älskar sin bästis, men ibland blir det lite jobbigt. Alla vill ha Louise. (Men vad vill Louise?)
Louise drar till Grekland själv trots att de planerat att åka tillsammans. Men det var innan Hannes kom in i bilden. Agnes är helt uppslukad av honom. Otroligheten att någon kan vilja ha henne...
Men Louise då? Varför hör hon inte av sig? Varifrån kommer alla hennes pengar? Vem bultar hotfullt på dörren till lägenheten?
Jag klarar inte riktigt av böcker som den här. Vill slänga den åt sidan när Agnes återigen drar in magen. Kroppsångest och mindervärdeskomplex är självklart värt att skriva om, men åh vad jag hatar att läsa om det. Om det inte vägs upp av ett språk som kittlar mig. (Lex Wintergirls av Laurie Halse Anderson.) Inte för att Schiefauers språk är dåligt. Klibbigheten på Agnes jobb lägger sig till exempel som en hinna över huden och flottet sätter sig i kläderna trots att det "bara" är ord på en sida. Det blir ändå inte tillräckligt för mig (mvh/Jobbighetsfobikern).
Mysteriet med Louise som det hintas om i baksidestexten, hur Agnes börjar nysta etc., väntade jag mig mer av. För mig blev det mest ett "jaha" och "Så oväntat var väl inte det?" och "Om Agnes varit lite mindre fixerad vid sin egen ocoolhet vs. Louises coolhet borde hon ha sett det för länge sen. Har hon aldrig undrat?"
Men boken följer bara en kort tid av deras vänskap. När allt redan börjat krackelera. Jag får inte känslan av hur fullständigt översvallande övertygande Louise måste ha varit. Jag ser bara hennes trasighet.
---------------------------------------------------------------------------
En sak jag funderar på är hur vissa böcker kommer med "Behöver du prata?"-info och telefonnummer till BRIS. Tretton skäl varför av Jay Asher hade det på baksidesfliken. Den handlar om självmord. Finns det någon skala över ämnen som triggar självskadebeteende och behöver följas av sådan information? Eller vem bestämmer att det behövs ett nummer till BRIS? Och hur bestämmer man att Om du var jag inte behöver något?
Behöver du prata med någon du inte känner?
BRIS
Jourhavande Medmänniska
Jag har inte alls reflekterat över när och var det finns nummer till BRIS i böcker, men en faktor kanske kan vara att om man bedömer att huvudpersonen hade kunnat "ha nytta av" att ringa dit (eller vad man nu ska säga), så kanske man inkluderar telefonnumret, eftersom de som läser boken kanske känner igen sig. Eller nåt.
SvaraRaderaHej! Har frågestund på bloggen så du får gärna kika in och ställa en liten fråga! :D
SvaraRaderaIntressant reflekterande! Jag reagerade faktiskt på att de hade BRIS nummer i slutet av boken, fann det nästan lite udda. Tidigare har jag aldrig stött på det "fenomenet" i böcker. Tänkte på det, släppte det. Väldigt intressant att du med lade märke till det. Frågan jag ställer mig är väl snarare hur många som läser boken, bejakar innehållet och inser att "Åh, det där är ju jag", ser numret och faktiskt ringer. Tror att initiativet är i gott syfte, men jag tvivlar på att det hjälper.. Men, om nu någon lyfter luren på grund av att ha sett numret i boken är det en bra början och alltså ett bra initiativ! (Om vi bortser från att vi inte vet hur personen därefter väljer att agera..)
SvaraRaderaSv: Jag blev illa bemött på biblioteket när jag skulle hämta ut min reserverade bok. Av tidigare erfarenhet visste jag att man fick hämta ut den själv. Gick fram till "Reserverade"-hyllan och började ögna igenom vilka titlar som fanns där (halvt på jakt efter min bok och halvt för att jag alltid är nyfiken på att se vad andra läser) när en bibliotikarie gick förbi. Hon stannade till och sa bryskt till mig att jag behövde ha ett nummer för att kunna hämta ut min bok. Jag hann inte ens förklara att jag tittade, utan hon började tjafsa emot och sa att jag skulle gå till receptionen där de skulle ge mig mitt nummer. Förvirrad försökte jag säga att jag bara var nyfiken på vad andra lånade samt frågade om jag inte fick leta upp min titel själv - men nej, hon avbröt mig gång på gång och gav sig inte förrän jag gick därifrån. Insåg då att jag kanske hade fått allt om bakfoten, och att jag inte alls fick hämta ut boken själv. Så när jag gick till receptionen förklarade jag för en annan bibliotikarie att jag skulle hämta ut en bok, varpå hon sa att jag skulle hämta ut min bok på hyllan själv och att numret fanns på sms:et jag hade fått. Utan att säga något mer började hon göra något annat. För att inte göra om samma misstag frågade jag henne om det var tillåtet att hämta ut sin egen bok, och till det sa hon "Ja. Självklart." Blev så himla konfunderad, har nämligen aldrig haft det här problemet (bemötandet) förr. Tillägger då att jag praktiserade på detta bibliotek en gång i tiden. Har i och för sig inte haft pejl på att ha det här "numret" på boken heller, så det var en nyförvärvad kunskap. Märkte dock snabbt att det tog längre tid att hitta själva numret än att bara leta efter bokryggen.. Lång förklaring, förlåt! Jag kanske tog det lite väl överdrivet, men blir relativt lätt sårad.
Härligt att du hittat till min blogg! Jag brukar läsa din blogg ofta, och tycker väldigt mycket om den! Jag älskar din beskrivning av dig, tycker den passar mig ganska väl med. Och jaså, minns du vad du tyckte om Wives and Daughters? :)
Psst. Angående citatet känner jag likadant - det var nog det enda jag bokmärkte i hela boken! På det hela var den "referensen" så slående bra och rolig.
SvaraRadera