Bokrean har börjat utan att jag riktigt engagerat mig i den. Jag kikade in på väg hem från skolan i tisdags och stod ut i ungefär 45 sekunder innan jag fick värmeslag och vacklade hemåt. (Hur är det meningen att man ska klä sig när det är -8 på morgonen och +5 när man ska hem? Och +25 i bokhandeln?) Kanske kilar över för ett nytt försök senare.
Men nu var det inte bokrean jag tänkte prata om utan secondhandbutiker. I like them. Utbudet varierar förstås kraftigt och ibland får man gräva länge för att hitta guldkorn, men de finns där. Oftast. Beroende på vad man betraktar som guldkorn och också var man bor och vilka som lämnar in böcker.
Tanken bakom är fin, att återanvända istället för att kasta, men samtidigt kan jag känna att folk borde våga slänga fler böcker. Många av böckerna i secondhandhyllorna kommer aldrig hitta köpare. De är slitna. De är gamla. De är ointressanta. De står mest i vägen och skymmer sikten. Pocket går ju ändå i pappersåtervinningen så släng dem om de inte är superfina. Man vill ju fortfarande att böckerna man köper ska kännas nästan som nya. Men det är som sagt olika vad man betraktar som guldkorn. En sliten pocket som är skräp för mig är ett guldkorn för någon annan.
Guldkorn för mig är favoritböcker jag lånat och läst tidigare men nu vill skaffa till mitt livs bibliotek. Då känns det naturligt att köpa begagnade böcker. Vi är liksom på samma våglängd. De har blivit lästa förut och jag har läst dem förut.
Just nu försöker jag samla ihop en komplett uppsättning Harry Potter. Den enda jag ägde från början var Deathly Hallows, men den senaste veckan har jag hittat Chamber of Secrets, Prisoner of Azkaban och Order of the Phoenix. Den sistnämnda inbunden och fin för bara 20 kronor när Myrorna hade halva priset på sina böcker. Jag blir jätteglad när jag hittar dem, men samtidigt fundersam. Vem gör sig av med sina Harry Potter-böcker? Första tanken är naturligtvis att den tidigare ägaren måste ha dött för något annat alternativ finns inte. Möjligtvis att hen hade dubletter.
torsdag 28 februari 2013
onsdag 27 februari 2013
På min önskelista (19): 80-talsromantik
Jo, det ligger några olästa biblioteksböcker kvar på bokpallen och ja, jag ska läsa dem, men kan jag bara få nämna en ny bok jag är sugen på?
Okej, tack, bra.
Eleanor & Park av Rainbow Rowell
"Bono met his wife in high school," Park says.
"So did Jerry Lee Lewis," Eleanor answers.
"I’m not kidding," he says.
"You should be," she says, "we’re sixteen."
"What about Romeo and Juliet?"
"Shallow, confused, then dead."
''I love you," Park says.
"Wherefore art thou," Eleanor answers.
"I’m not kidding," he says.
"You should be."
Set over the course of one school year in 1986, ELEANOR AND PARK is the story of two star-crossed misfits – smart enough to know that first love almost never lasts, but brave and desperate enough to try. When Eleanor meets Park, you’ll remember your own first love – and just how hard it pulled you under.
(beskrivning från Goodreads)
Ibland går jag från att aldrig ha hört talas om en bok till att vilja ha den JÄTTEMYCKET på ungefär så lång tid som det tar att läsa en recension. Den här gången var det Anna på Anna Reads som lyckades smitta mig med sin entusiasm.
Låter inte ingredienserna spännande? 80-tal. Blandband i freestylen istället för Spotify i mobilen. Misfits. Den första kärleken. Men också den första kärleken något problematiserad (om man får döma av konversationen ovan) jämfört med så många andra ungdomsböcker där det känns som alla är ämnade för varandra tills döden skiljer dem åt eller längre om de är vampyrer.
Eleanor & Park kom ut igår i USA, men redan förra året i Storbritannien så Adlibris erbjuder några olika utföranden, till exempel storpocket.
Mer om författaren Rainbow Rowell (visst förväntar man sig något speciellt från någon som heter Rainbow?) och hennes böcker kan du läsa på hennes hemsida.
Okej, tack, bra.
"Bono met his wife in high school," Park says.
"So did Jerry Lee Lewis," Eleanor answers.
"I’m not kidding," he says.
"You should be," she says, "we’re sixteen."
"What about Romeo and Juliet?"
"Shallow, confused, then dead."
''I love you," Park says.
"Wherefore art thou," Eleanor answers.
"I’m not kidding," he says.
"You should be."
Set over the course of one school year in 1986, ELEANOR AND PARK is the story of two star-crossed misfits – smart enough to know that first love almost never lasts, but brave and desperate enough to try. When Eleanor meets Park, you’ll remember your own first love – and just how hard it pulled you under.
(beskrivning från Goodreads)
Ibland går jag från att aldrig ha hört talas om en bok till att vilja ha den JÄTTEMYCKET på ungefär så lång tid som det tar att läsa en recension. Den här gången var det Anna på Anna Reads som lyckades smitta mig med sin entusiasm.
Låter inte ingredienserna spännande? 80-tal. Blandband i freestylen istället för Spotify i mobilen. Misfits. Den första kärleken. Men också den första kärleken något problematiserad (om man får döma av konversationen ovan) jämfört med så många andra ungdomsböcker där det känns som alla är ämnade för varandra tills döden skiljer dem åt eller längre om de är vampyrer.
Eleanor & Park kom ut igår i USA, men redan förra året i Storbritannien så Adlibris erbjuder några olika utföranden, till exempel storpocket.
Mer om författaren Rainbow Rowell (visst förväntar man sig något speciellt från någon som heter Rainbow?) och hennes böcker kan du läsa på hennes hemsida.
tisdag 26 februari 2013
Om en bok: EASY
Efter mitt neggande om dagens New Adult för några veckor sen känns det inte mer än rätt att säga några positiva saker också. Jag har läst Tammara Webbers bok Easy, en bok många klassar som New Adult.
Egentligen är det en rätt så sanslös bok. En blandning av info om självförsvarstekniker och sexuella övergrepp å ena sidan (boken börjar med ett våldtäktsförsök) och ångande swoon å den andra (huvudpersonen har just kommit ur ett långt förhållande och dras till två killar). En blandning som kulminerar i en scen där man diskuterar våldtäkt och hur het den manliga huvudkaraktären är. Men jag är pro swoon och jag kan inte gärna tala illa om en bok som försöker säga något vettigt om våld mot kvinnor så jag köper det.
Mest för att Lucas är het.
Han har de typiska attributen vi förknippar med en NA-kille. Meningsfulla tatueringar, ett mörkt förflutet, vissa våldsamma impulser och en motorcykel. Men han är gullig. Och löjligt perfekt.
Jag har haft väldigt låga förväntningar på Easy orsakade dels av en fruktansvärd synopsis som inte tilltalade mig ett dugg (den finns i olika versioner och baksidestexten är helt annorlunda) och dels det faktum att så många gillar den (alltid ett illavarslande tecken). Så boken behövde inte göra mycket för att överträffa förväntningarna, men den ansträngde sig ändå. Den engagerade, underhöll och fick mig att swoona lite.
(Och titta på omslaget! Så känsligt och romantiskt, gnugga näsor - röra vid ansikte - nästan kyssas, i jämförelse med låt-oss-pressa-våra-halvnakna-kroppar-mot-varandra-traditionen som annars är NA:s signum.)
Egentligen är det en rätt så sanslös bok. En blandning av info om självförsvarstekniker och sexuella övergrepp å ena sidan (boken börjar med ett våldtäktsförsök) och ångande swoon å den andra (huvudpersonen har just kommit ur ett långt förhållande och dras till två killar). En blandning som kulminerar i en scen där man diskuterar våldtäkt och hur het den manliga huvudkaraktären är. Men jag är pro swoon och jag kan inte gärna tala illa om en bok som försöker säga något vettigt om våld mot kvinnor så jag köper det.
Mest för att Lucas är het.
Han har de typiska attributen vi förknippar med en NA-kille. Meningsfulla tatueringar, ett mörkt förflutet, vissa våldsamma impulser och en motorcykel. Men han är gullig. Och löjligt perfekt.
Jag har haft väldigt låga förväntningar på Easy orsakade dels av en fruktansvärd synopsis som inte tilltalade mig ett dugg (den finns i olika versioner och baksidestexten är helt annorlunda) och dels det faktum att så många gillar den (alltid ett illavarslande tecken). Så boken behövde inte göra mycket för att överträffa förväntningarna, men den ansträngde sig ändå. Den engagerade, underhöll och fick mig att swoona lite.
(Och titta på omslaget! Så känsligt och romantiskt, gnugga näsor - röra vid ansikte - nästan kyssas, i jämförelse med låt-oss-pressa-våra-halvnakna-kroppar-mot-varandra-traditionen som annars är NA:s signum.)
söndag 24 februari 2013
Om lässvackor
Den senaste tiden har jag läst om lässvackor. Folk har dem. Har inte tid/lust att läsa. Annika är en av de drabbade och den här helgen handlar hennes bokbloggsjerka om fenomenet och vad man gör för att ta sig ur det. Kolla in de deltagande bloggarna för att se deras tips!
Jag ska inte komma med några egna tips för jag vet ärligt talat inte vad som är bäst. Tvinga sig att läsa eller vänta ut olusten? Läsa lättsamt eller läsa utmanande? Läsa om eller läsa nytt? Förmodligen passar olika lösningar för olika människor.
Min inställning är för övrigt att det är okej att inte läsa. (Jag är en skam för hela bibliotekariekåren.) Det är okej att ha/ta en lässvacka. Stressa inte så mycket över det. Om man ser till hela livet, vad spelar några veckor eller månader för roll? Om vi har andra saker som berikar våra liv - musik, vänskap, kärlek, jobb, Tumblr - kan vi pausa läsningen och förlita oss på att lusten återvänder.
Lätt för dig att säga! Har du ens haft en lässvacka?!
Eh... Jag vet inte. Jag har faktiskt bläddrat igenom mina bokböcker/läsdagböcker (nästan femton års data är en otrolig källa till statistik) och försökt se hur långa luckor jag haft mellan det att jag stängt en bok och öppnat nästa. Oftast har det inte gått mer än en dag, absolut högst en vecka, men det finns några undantag på tre veckor upp till en knapp månad. Aldrig mer än en månad dock.
Det jag försöker minnas är om jag upplevde dessa längre perioder som svackor. Kändes det onormalt att inte ha en bok på gång? Vad gjorde jag istället? Kände jag inte för att läsa eller var jag upptagen med annat? Läste jag om Harlequinromaner som inte kom med i statistiken?
Jag kan inte minnas att jag angstade över de boklösa perioderna. (Med reservation för att mitt minne inte är det mest pålitiga och att jag kanske efterhandskonstruerar för att verka avslappnad i mitt förhållande till läsning.) Jag tror att det beror på att jag inte bloggade på den tiden och att lässvackor i första hand är ett bokbloggarfenomen. Vi lever med läsningen på ett mer intensivt sätt och reflekterar över den på ett annat sätt än de flesta vanliga läsare. Även om jag alltid levt med läsningen är det först nu jag tänker i termer av lässvackor.
Att bokblogga gör dessutom att en period utan läslust påverkar mer än vårt allmänna välbefinnande eller vårt välbefinnande i ännu högre grad eftersom bloggandet är läsningens förlängning. Det blir mer kännbart att ha en period utan läsning för att bloggandet blir lidande och bloggandet är också en viktig del av oss. Därför blir den "normala" läsarens "Oj, jag har visst inte läst en bok på några veckor!" för bokbloggaren en svacka. Prestationskrav. Identitetskris.
Så på sätt och vis är lässvackan en bokbloggaraccessoar. Tillsammans med TBR-högen, köpstoppet och den konstanta stressen över att aldrig hinna läsa alla böcker. Jag menar inte att på något sätt nedvärdera eller raljera över lässvackan; det är lite fint att läsningen är en så viktig del av våra liv att något känns allvarligt fel när den delen inte funkar som den brukar. Men samtidigt... OH MY GOD, BEHÖVER VI EN SAK TILL ATT STRESSA UPP OSS ÖVER?!
Jag ska inte komma med några egna tips för jag vet ärligt talat inte vad som är bäst. Tvinga sig att läsa eller vänta ut olusten? Läsa lättsamt eller läsa utmanande? Läsa om eller läsa nytt? Förmodligen passar olika lösningar för olika människor.
Min inställning är för övrigt att det är okej att inte läsa. (Jag är en skam för hela bibliotekariekåren.) Det är okej att ha/ta en lässvacka. Stressa inte så mycket över det. Om man ser till hela livet, vad spelar några veckor eller månader för roll? Om vi har andra saker som berikar våra liv - musik, vänskap, kärlek, jobb, Tumblr - kan vi pausa läsningen och förlita oss på att lusten återvänder.
Lätt för dig att säga! Har du ens haft en lässvacka?!
Eh... Jag vet inte. Jag har faktiskt bläddrat igenom mina bokböcker/läsdagböcker (nästan femton års data är en otrolig källa till statistik) och försökt se hur långa luckor jag haft mellan det att jag stängt en bok och öppnat nästa. Oftast har det inte gått mer än en dag, absolut högst en vecka, men det finns några undantag på tre veckor upp till en knapp månad. Aldrig mer än en månad dock.
Det jag försöker minnas är om jag upplevde dessa längre perioder som svackor. Kändes det onormalt att inte ha en bok på gång? Vad gjorde jag istället? Kände jag inte för att läsa eller var jag upptagen med annat? Läste jag om Harlequinromaner som inte kom med i statistiken?
Jag kan inte minnas att jag angstade över de boklösa perioderna. (Med reservation för att mitt minne inte är det mest pålitiga och att jag kanske efterhandskonstruerar för att verka avslappnad i mitt förhållande till läsning.) Jag tror att det beror på att jag inte bloggade på den tiden och att lässvackor i första hand är ett bokbloggarfenomen. Vi lever med läsningen på ett mer intensivt sätt och reflekterar över den på ett annat sätt än de flesta vanliga läsare. Även om jag alltid levt med läsningen är det först nu jag tänker i termer av lässvackor.
Att bokblogga gör dessutom att en period utan läslust påverkar mer än vårt allmänna välbefinnande eller vårt välbefinnande i ännu högre grad eftersom bloggandet är läsningens förlängning. Det blir mer kännbart att ha en period utan läsning för att bloggandet blir lidande och bloggandet är också en viktig del av oss. Därför blir den "normala" läsarens "Oj, jag har visst inte läst en bok på några veckor!" för bokbloggaren en svacka. Prestationskrav. Identitetskris.
Så på sätt och vis är lässvackan en bokbloggaraccessoar. Tillsammans med TBR-högen, köpstoppet och den konstanta stressen över att aldrig hinna läsa alla böcker. Jag menar inte att på något sätt nedvärdera eller raljera över lässvackan; det är lite fint att läsningen är en så viktig del av våra liv att något känns allvarligt fel när den delen inte funkar som den brukar. Men samtidigt... OH MY GOD, BEHÖVER VI EN SAK TILL ATT STRESSA UPP OSS ÖVER?!
torsdag 21 februari 2013
Böcker som dyker upp i böcker II
Allt som verkar någorlunda insatt har jag lärt mig av Wikipedia.
Salingers näst mest kända bok? (Guldstjärna till den som vet vilken den mest kända är.)
Om syskonen Franny och Zooey Glass, de yngsta medlemmarna i Salingers fiktiva New York-familj. En familj han återanvände i sina noveller. "Franny" och "Zooey" var från början två separata berättelser som publicerades i tidningen The New Yorker på 1950-talet och sen föstes ihop i en bok. Verkar vara en New Adult av det mer litterära slaget.
Mest känt är verket för att Zooey Deschanel är uppkallad efter karaktären Zooey. (Okej, det kan vara en överdrift, men för mig är det sant.)
Nämns i: Dash & Lily's Book of Dares av Rachel Cohn & David Levithan. Jag minns inte riktigt vilken roll Franny and Zooey har i boken. Var den en av böckerna i bokhandeln? En av Dashs favoriter?
Dickens sista fullständiga roman som först kom ut månadsvis mellan maj 1864 och november 1865. Tänk att behöva gå och vänta och få en bit i taget! Det tålamodet har man väl knappt ens med TV-serier idag, men jag antar att det blir lite samma sak med fan fiction och andra egenpublicerade texter som publiceras allt eftersom de skrivs. Ungefär som om jag skulle börja skriva en roman och publicera den ett blogginlägg i taget. *tänker* Tja, varför inte.
Handlar enligt wikipediaartikeln om pengar. Längre vill jag inte läsa för SPOILERS! och jag kanske faktiskt tar tag i saken och läser Dickens samlade verk en dag.
Nämns i: The Statistical Probability of Love at First Sight av Jennifer E. Smith. Hadley har med sig boken till London för att lämna tillbaka till sin pappa.
Ännu en Dickens jag inte läst, men kanske sett i någon version. Filmatiseringar av Dickens böcker är väl ungefär lika många som de av Austens. Tror att jag sett den moderna filmen med Ethan Hawke och Gwyneth Paltrow. Att det kom en ny film förra året har jag helt missat, men BBC-serien med Douglas Booth har visats i SVT om jag inte missminner mig.
(Ja, jag hänvisar till filmatiseringar eftersom jag själv inte orkar läsa klassiker.)
Tydligen Dickens egen favorit. Föräldralösa Pip, vackra Estella och massa elände antar jag.
Nämns i: Love and Other Perishable Items av Laura Buzo. Amelia är mäkta irriterad över att Pip inte kan inse att Estella är en bitch och gå vidare med sitt liv.
onsdag 20 februari 2013
Två saker du måste göra
1. Tävla hos Bokgläntan! Seriously. Förutom att de driver en av mina favoritbokbloggar och uppenbarligen kan läsa och skriva kan Mathilda och Johanna dessutom sjunga, spela instrument och knåpa ihop egna låttexter. Och ladda upp resultatet på YouTube. 15 tävlingsdagar och idag är det redan den nionde, men du har ytterligare en vecka på dig att lämna svar. Tävlingen börjar HÄR och där hittar du alla detaljer du behöver.
2. Läs Malins inlägg om The Disreputable History of Frankie Landau-Banks hos Unga böcker! Gör det. Och sen läser du förstås boken också. Frankie är en av mina favoritböcker och karaktärer men jag har aldrig skrivit något längre/vettigt/sammanhängande om henne så det är skönt att bara kunna hänvisa till någon som gjort det. Go Frankie!
2. Läs Malins inlägg om The Disreputable History of Frankie Landau-Banks hos Unga böcker! Gör det. Och sen läser du förstås boken också. Frankie är en av mina favoritböcker och karaktärer men jag har aldrig skrivit något längre/vettigt/sammanhängande om henne så det är skönt att bara kunna hänvisa till någon som gjort det. Go Frankie!
måndag 18 februari 2013
Om en bok: DEAR DYLAN
av Siobhan Curham
Georgie skickar ett mail till sin kändiscrush, såpaskådisen Dylan Curtland. Och hon får svar! Först är det visserligen bara automatiska "tack för ditt mail, kolla in min hemsida för fler nyheter om vad jag har för mig!" men det är tillräcklig uppmuntran för Georgie som fortsätter att skriva. Och då kommer riktiga "jag har faktiskt läst det du skriver och bryr mig"-svar. Följer gör en mailväxling som tar Georgie igenom en trasslig sommar och stöttar henne i hennes drömmar när ingen annan gör det.
När jag läser en författare för första gången är det svårt att inte jämföra med andra författare. Siobhan Curham jämför jag med Meg Cabot för pladdrigheten, naiviteten och humorn och Louise Rennison av samma anledningar men mest because British (jag kommer egentligen inte ihåg hur hon skriver). I början gör just de jämförelserna mig motsträvig. Jag gillade gillade visserligen Cabot/En prinsessas dagbok men vi är inte i fas med längre och Georgies ordsprutande mail får mig att tänka på Mias dagboksanteckningar och förvänta mig något annat än det jag faktiskt får.
Boken är dessutom på den yngre sidan av ungdom, Georgie är bara fjorton, och det gör mig lite tveksam, men boken blir mer än en rad dråpliga tonårssituationer och berättelsen om en tjej som crushar på en skådespelare.
De bryter ner mig, Curham och Georgie, och jag faller. Det är svårt att inte gilla Georgie. Hon själv har kanske svårt att se sin egen storhet, men alla andra ser den.
Helt klart en charmig ny bekantskap. Tack till biblioteket som fortfarande får mig att upptäcka böcker som bokbloggare inte tipsat om!
När jag läser en författare för första gången är det svårt att inte jämföra med andra författare. Siobhan Curham jämför jag med Meg Cabot för pladdrigheten, naiviteten och humorn och Louise Rennison av samma anledningar men mest because British (jag kommer egentligen inte ihåg hur hon skriver). I början gör just de jämförelserna mig motsträvig. Jag gillade gillade visserligen Cabot/En prinsessas dagbok men vi är inte i fas med längre och Georgies ordsprutande mail får mig att tänka på Mias dagboksanteckningar och förvänta mig något annat än det jag faktiskt får.
Boken är dessutom på den yngre sidan av ungdom, Georgie är bara fjorton, och det gör mig lite tveksam, men boken blir mer än en rad dråpliga tonårssituationer och berättelsen om en tjej som crushar på en skådespelare.
De bryter ner mig, Curham och Georgie, och jag faller. Det är svårt att inte gilla Georgie. Hon själv har kanske svårt att se sin egen storhet, men alla andra ser den.
Helt klart en charmig ny bekantskap. Tack till biblioteket som fortfarande får mig att upptäcka böcker som bokbloggare inte tipsat om!
torsdag 14 februari 2013
Om TVÅ böcker av VALENTINE, Jenny
Det är alla hjärtans dag, Valentine's day, och jag har läst två böcker av Jenny Valentine. De handlar inte om romantisk kärlek at all.
Myrstacken
Bohemia flyttar in med sin mamma på Georgiana Street 33 i London. Om man ska gå efter hur deras liv sett ut förut är det dock högst tillfälligt och bara tills mamman hittar en ny kille.
I huset finns också sjuttonåriga Sam som försöker försvinna och vara ensam. Det går inte jättebra när gamla Isabel lägger näsan i blöt och den oavbrutet pratande Bohemia är i desperat behov av en vän.
Valentine brukar skriva om barn och ungdomar som av olika anledningar får ta hand om sig själva och/eller sina föräldrar. Med tioåriga Bohemia har hon kanske skapat det mest hjärtekrossande livsödet hittills. Men samtidigt inte. För Valentine har ett sätt att berätta som gör att det aldrig blir totalt förkrossande och eländigt även om man vill fånga in Bohemia, ge henne ett bad, några stadiga mål mat och bädda ner henne i en skön säng med nymanglade lakan.
Jag gillar Myrstacken för allt det jag gillar med Jenny Valentine. Tilltufsade karaktärer, fyndiga formuleringar i all enkelhet och så en liten hemlighet (här vad som fått Sam att fly sitt gamla liv) som spetsar till vardagen.
Ett favoritstycke när Bohemia precis mött en svampfärgad man och sen ser en kvinna:
The Double Life of Cassiel Roadnight
En större hemlighet finns i den här boken (som kommer på svenska senare i år) - den om vad som hände med Cassiel Roadnight.
Chap är ingen och har ingen, men när han misstas för att vara någon, den försvunna Cassiel Roadnight, börjar han fundera på hur det skulle vara. Att ha ett namn. En familj. När han gör mer än att fundera och faktiskt upptas i familjen Roadnight blir det problem. Inte för att de upptäcker att han inte är Cassiel utan för att de bär på hemligheter.
Först bryr jag mig mest om vad som hänt med den verkliga Cassiel Roadnight och mindre om fejk-Cassiel. Sen bryr jag mig lite mer om Chap. Sen bryr jag mig egentligen inte om någonting alls. Vilket känns trist att medge, men allt känns lite "meh, kunde lika gärna klara mig utan". Jag tror att mysteriedelen/spänningsbiten blir för stor för mig. I tidigare Valentine-böcker har den aspekten tillfört något, urnan på taxikontoret och fotot från främlingen, men här blir det lite för mycket för mig.
Eftersom romantisk kärlek inte är all kärlek i denna världen vill jag lämna er med en av mina favoritpassager från boken.
Bohemia flyttar in med sin mamma på Georgiana Street 33 i London. Om man ska gå efter hur deras liv sett ut förut är det dock högst tillfälligt och bara tills mamman hittar en ny kille.
I huset finns också sjuttonåriga Sam som försöker försvinna och vara ensam. Det går inte jättebra när gamla Isabel lägger näsan i blöt och den oavbrutet pratande Bohemia är i desperat behov av en vän.
Valentine brukar skriva om barn och ungdomar som av olika anledningar får ta hand om sig själva och/eller sina föräldrar. Med tioåriga Bohemia har hon kanske skapat det mest hjärtekrossande livsödet hittills. Men samtidigt inte. För Valentine har ett sätt att berätta som gör att det aldrig blir totalt förkrossande och eländigt även om man vill fånga in Bohemia, ge henne ett bad, några stadiga mål mat och bädda ner henne i en skön säng med nymanglade lakan.
Jag gillar Myrstacken för allt det jag gillar med Jenny Valentine. Tilltufsade karaktärer, fyndiga formuleringar i all enkelhet och så en liten hemlighet (här vad som fått Sam att fly sitt gamla liv) som spetsar till vardagen.
Ett favoritstycke när Bohemia precis mött en svampfärgad man och sen ser en kvinna:
Jag såg direkt att hon var hans fru för hon såg också ut som en svamp. Det kanske blir så när man blir gammal. Man vaknar en morgon och plötsligt är ljusbrunt ens favoritfärg.
En större hemlighet finns i den här boken (som kommer på svenska senare i år) - den om vad som hände med Cassiel Roadnight.
Chap är ingen och har ingen, men när han misstas för att vara någon, den försvunna Cassiel Roadnight, börjar han fundera på hur det skulle vara. Att ha ett namn. En familj. När han gör mer än att fundera och faktiskt upptas i familjen Roadnight blir det problem. Inte för att de upptäcker att han inte är Cassiel utan för att de bär på hemligheter.
Först bryr jag mig mest om vad som hänt med den verkliga Cassiel Roadnight och mindre om fejk-Cassiel. Sen bryr jag mig lite mer om Chap. Sen bryr jag mig egentligen inte om någonting alls. Vilket känns trist att medge, men allt känns lite "meh, kunde lika gärna klara mig utan". Jag tror att mysteriedelen/spänningsbiten blir för stor för mig. I tidigare Valentine-böcker har den aspekten tillfört något, urnan på taxikontoret och fotot från främlingen, men här blir det lite för mycket för mig.
Eftersom romantisk kärlek inte är all kärlek i denna världen vill jag lämna er med en av mina favoritpassager från boken.
Grandad said he loved me only once. [...] Just because he didn't say it before though, doesn't mean I didn't know it for a fact, like I knew that water was made of hydrogen and oxygen, like I knew that cats could climb trees. Grandad loved me in the books he chose to read to me. [...] In the key round my neck that meant I could go wherever I wanted and he'd always trust me to come back.
onsdag 13 februari 2013
På min läspall: NA från fiskdammen
Jag tror att jag är klar med mina gamla böcker på läspallen? Är inte hemma just nu så jag kan inte kolla, men jag tror att resten av de gamla olästa är vuxenböcker och vem bryr sig om vuxenböcker?!
I alla fall vill jag berätta om ett nyare tillskott i bokhyllan. En bok jag också fick hem förra veckan men missade att ta med i min bokfångst.
Jag blev så exalterad när jag läste om boken på Goodreads att jag impulsbeställde från Fishpond. Orka vänta på den kommer i amerikansk utgåva och blir tillgänglig i mina vanliga kanaler.
Jag har (orimligt?!) höga förhoppningar på Holier Than Thou. Vill så gärna att den ska vara min sorts New Adult. Hoppas, hoppas, hoppas, hoppas...
I alla fall vill jag berätta om ett nyare tillskott i bokhyllan. En bok jag också fick hem förra veckan men missade att ta med i min bokfångst.
Jag blev så exalterad när jag läste om boken på Goodreads att jag impulsbeställde från Fishpond. Orka vänta på den kommer i amerikansk utgåva och blir tillgänglig i mina vanliga kanaler.
Jag har (orimligt?!) höga förhoppningar på Holier Than Thou. Vill så gärna att den ska vara min sorts New Adult. Hoppas, hoppas, hoppas, hoppas...
tisdag 12 februari 2013
Att äga böcker
Jag gillar inte saker.
Jag gillar inte att äga saker. Trots det omger jag mig med massor av saker. Skräp mestadels. Saker jag önskar att jag kunde göra mig av med, men som av någon anledning klamrar sig fast i min ägo. Men jag försöker att inte äga så många saker. Och böcker - hur fantastiska de än är, hur fyllda med liv och känslor, hur de än kan vara potentiella vänner för livet - är saker. Så min målsättning har varit att inte samla på mig så många böcker och jag har haft mina strategier. Låna på biblioteket, naturligtvis. Köpa men sen skänka bort. Bara spara dem jag verkligen verkligen älskar och vill leva med. Att täcka väggarna med välfyllda bokhyllor har inte varit någon dröm.
Men någonting har hänt. Jag vet inte riktigt vad.
Parallellt med att jag börjat läsa fler e-böcker har jag paradoxalt/logiskt nog börjat tänka mer på att äga fysiska böcker. Vissa böcker som jag tänkt ta med till Emmaus har jag istället sett en möjlig framtid för i min egen samling. Nej, The Education of Hailey Kendrick är i sig själv ingenting jag vill ha kvar, men som en del av en internatskolesamling...? Tillsammans med till exempel
Sen skulle jag kunna ha en avdelning för road trips!
Och för alla mina andra favoriter! Sommarböcker! Böcker om döda föräldrar! Böcker som utspelar sig under ett dygn! Stolthet och fördom i sin ursprungliga form och alla moderna versioner! Möjligheterna är oändliga!
Nej, jag vet inte riktigt vad som hänt. Kanske har mitt försvar mot bokbloggosfärens alla bookshelf tours till slut nötts ner och jag har blivit hjärntvättad? Kanske börjar jag bli så rotad på den här planeten att det känns okej att omge mig med saker som håller mig kvar? Kanske är det så att jag älskar fler böcker och därför också vill äga fler? Kanske har jag bara en existentiell kris som snart går över.
Vad det än är som gör det så är det som det är.
Jag vill äga böcker.
Jag gillar inte att äga saker. Trots det omger jag mig med massor av saker. Skräp mestadels. Saker jag önskar att jag kunde göra mig av med, men som av någon anledning klamrar sig fast i min ägo. Men jag försöker att inte äga så många saker. Och böcker - hur fantastiska de än är, hur fyllda med liv och känslor, hur de än kan vara potentiella vänner för livet - är saker. Så min målsättning har varit att inte samla på mig så många böcker och jag har haft mina strategier. Låna på biblioteket, naturligtvis. Köpa men sen skänka bort. Bara spara dem jag verkligen verkligen älskar och vill leva med. Att täcka väggarna med välfyllda bokhyllor har inte varit någon dröm.
Men någonting har hänt. Jag vet inte riktigt vad.
Parallellt med att jag börjat läsa fler e-böcker har jag paradoxalt/logiskt nog börjat tänka mer på att äga fysiska böcker. Vissa böcker som jag tänkt ta med till Emmaus har jag istället sett en möjlig framtid för i min egen samling. Nej, The Education of Hailey Kendrick är i sig själv ingenting jag vill ha kvar, men som en del av en internatskolesamling...? Tillsammans med till exempel
Sen skulle jag kunna ha en avdelning för road trips!
Och för alla mina andra favoriter! Sommarböcker! Böcker om döda föräldrar! Böcker som utspelar sig under ett dygn! Stolthet och fördom i sin ursprungliga form och alla moderna versioner! Möjligheterna är oändliga!
Nej, jag vet inte riktigt vad som hänt. Kanske har mitt försvar mot bokbloggosfärens alla bookshelf tours till slut nötts ner och jag har blivit hjärntvättad? Kanske börjar jag bli så rotad på den här planeten att det känns okej att omge mig med saker som håller mig kvar? Kanske är det så att jag älskar fler böcker och därför också vill äga fler? Kanske har jag bara en existentiell kris som snart går över.
Vad det än är som gör det så är det som det är.
Jag vill äga böcker.
fredag 8 februari 2013
Om en bok: SOMETHING, MAYBE
av Elizabeth Scott
Med en mamma som tjänar pengar genom att sitta framför webbkameran i underkläder och en pappa som är Hugh Hefner (eller i alla fall en fiktiv version av honom) är Hannahs taktik att leva sitt liv så försiktigt som möjligt. Diskret. Nedtonat. Påklätt. Taktiken funkar hyfsat även om livet blir en smula ensamt och enformigt. Skola, jobb, fantisera om perfekta Josh, störa sig på irriterande Finn och sen vända sig till enda kompisen Teagan för analys. Men när pappa Jackson plötsligt hör av sig för första gången på fem år strular allt till sig.
Jag hörde talas om den här boken för flera år sen genom Sarah Dessen. Hon har en blurb på omslaget där hon påstår att Something, Maybe är den bästa kärlekshistoria hon läst på evigheter.
Näe, Sarah.
Eller så hade hon läst väldigt få bra kärlekshistorier. Det här är inte vidare märkvärdigt. Finn är i och för sig gullig och det är uppenbart för alla utom Hannah att han är ett bättre val än pretto-Josh, men mycket mer är det inte. Hannahs föräldrar är det som gör det hela något mer exotiskt, men inte ens det räcker för att höja boken över godkänt.
Jag har läst fyra (!) böcker av Elizabeth Scott och nu känner jag mig definitivt färdig med henne. Vi klickar inte. Böckerna är inte direkt dåliga (hon lyckades trots allt få mig att läsa fyra (!) stycken), men jag kan känna att berättelserna inte riktigt håller för en hel bok. Det hinner bli tjatigt innan man kommit till slutet av boken. Hon upprepar sig på ett mindre konstfullt sätt.
Om du behöver en lättsmält och kort bok att koppla av med kanske Something, Maybe kan funka, men det finns andra som gör det så mycket bättre.
Jag hörde talas om den här boken för flera år sen genom Sarah Dessen. Hon har en blurb på omslaget där hon påstår att Something, Maybe är den bästa kärlekshistoria hon läst på evigheter.
Näe, Sarah.
Eller så hade hon läst väldigt få bra kärlekshistorier. Det här är inte vidare märkvärdigt. Finn är i och för sig gullig och det är uppenbart för alla utom Hannah att han är ett bättre val än pretto-Josh, men mycket mer är det inte. Hannahs föräldrar är det som gör det hela något mer exotiskt, men inte ens det räcker för att höja boken över godkänt.
Jag har läst fyra (!) böcker av Elizabeth Scott och nu känner jag mig definitivt färdig med henne. Vi klickar inte. Böckerna är inte direkt dåliga (hon lyckades trots allt få mig att läsa fyra (!) stycken), men jag kan känna att berättelserna inte riktigt håller för en hel bok. Det hinner bli tjatigt innan man kommit till slutet av boken. Hon upprepar sig på ett mindre konstfullt sätt.
Om du behöver en lättsmält och kort bok att koppla av med kanske Something, Maybe kan funka, men det finns andra som gör det så mycket bättre.
torsdag 7 februari 2013
Book haul - lånat & köpt i veckan
Varför är det så att man alltid hittar en miljon böcker på biblioteket när man egentligen inte har tid eller plats för fler böcker? Jag var tvungen att stanna vid fyra den här gången för fler fick inte plats i ryggsäcken och jag hade glömt extrakasse.
Till bibliotekslånen kommer en bokbeställning från Adlibris. (Reglerna säger ju att man får köpa böcker när man klarat en kurs.)
- Easy av Tammara Webber. Jag har låga förväntningar, men jag vet att många älskar den här NA-romanen och jag vill gärna ha fel.
- So Much Closer av Susane Colasanti. Om en tjej som följer efter killen hon gillar till New York. Som Felicity!
- Dear Dylan av Siobhan Curham. En bok jag aldrig hört talas om av en författare jag aldrig hört talas om. Det är sällan jag plockar upp en sån nuförtiden.
- Dying to Know You av Aidan Chambers. Chambers är en av de författare jag tänkt testa i år. Jag har funderat på vilken av hans gamla jag skulle ta och så springer jag på den här som jag inte visste om. Den tar vi!
Till bibliotekslånen kommer en bokbeställning från Adlibris. (Reglerna säger ju att man får köpa böcker när man klarat en kurs.)
- The Last Little Blue Envelope av Maureen Johnson. Uppföljaren till 13 Little Blue Envelopes. Nu är det kanske lite dumt att köpa uppföljaren till en bok man inte äger, men jag ville läsa den.
- Graffiti Moon av Cath Crowley. En bok jag redan läst men ville äga. Vissa böcker är ju så bra.
- Love and Other Perishable Items av Laura Buzo. En bok från min önskelista som jag hoppas väldigt mycket på.
- Bittersweet av Sarah Ockler. En annan bok från önskelistan som jag sett fram emot länge.
onsdag 6 februari 2013
På min bokpall: Bob
Ännu en bok i kategorin Böcker Jag Köpte På Bokmässan Men Ännu Inte Har Läst!
 |
| I begynnelsen var Bob. |
Jag vet att jag har nämnt den här boken av Meg Rosoff förut. Jag gillar titeln, jag gillar originaltiteln ännu mer (There Is No Dog) och jag gillar premisserna (gud är en lat tonårskille). Jag gillar inte att jag fortfarande inte läst. Men jag har läst två av böckerna från bokpallen redan så det finns hopp även för Bob!
tisdag 5 februari 2013
Tips om crossover - Lyran och Alex
Kul! Jag har inte tänkt ut något själv, men jag kommer definitivt att titta in hos de deltagande bloggarna och se vad de tipsar om.
På wikipediasidan finns vinnare från tidigare år, till exempel David Levithans Liten parlör för älskande och Erin Morgensterns Nattens cirkus. Årets vinnare har inte kommit upp där än, men de kan hittas hos ALA. Mest sugen blev jag på Carol Rifka Brunts Tell the Wolves I'm Home som jag läst om tidigare. Tydligen behöver också jag tipsas två gånger.
söndag 3 februari 2013
Två år
3 februari 2011:
Ja, idag startar jag en ny bokblogg. Nej, den kanske inte behövs och jag kanske inte klarar av att hålla den vid liv och eventuellt kommer inte en enda människa att läsa den, men här är den iallafall.
Ja, så började det.
För två år sen läste jag knappt några bokbloggar överhuvudtaget. Bokhora var nog den enda jag följde kontinuerligt och andra bloggar betydligt mer sporadiskt. Att starta en egen blogg var ett sätt att komma in i läsningen av fler bloggar. Det kändes så ofullständigt att bara läsa bloggar utan att ha en egen, och att läsa fler bloggar var något jag ville göra. Ur ett (blivande) bibliotekarieperspektiv tyckte jag att det var det bästa sättet att få koll på vad människor faktiskt läste och gillade. Ett sätt att bygga upp ett nätverk av "personer som har läst x gillar också x" för att komplettera min egen, högst begränsade, läsning. Med tiden har det blivit så mycket mer.
Behövs bloggen? Jag tycker det är kul att ha en blogg som enbart fokuserar på vanliga ungdomsromaner/contemporary, även om jag lärt mig att ungdomar fortfarande läser och gillar den typen av böcker samtidigt som de läser och gillar böcker av den mer övernaturliga skolan och bloggar om båda delar.
Jag hade inte någon målsättning med bloggen. Mer än en vag men självklar föreställning om att jag skulle vara superproffsig, aldrig svamla om oväsentligheter, skriva suveräna recensioner och bli invald i bokbloggarnas innersta kärna - allt detta helt utan ansträngning naturligtvis för ansträngning är ingenting jag ägnar mig åt.
Så funkar det inte riktigt.
Att bli en stor, ofta läst/kommenterad/länkad bloggare kräver ansträngning. Det kräver en insats. Det kräver viss marknadsföring och exponering och det är aldrig något jag jobbat med. Min ambitionsnivå ligger mer här: blogga när jag känner för det, om det jag känner för, på det sätt jag känner för, hoppas att någon gillar. Det är en nivå jag trivs på.
Jag har klarat av att hålla bloggen vid liv i två år och det är mycket för mig. Jag är inte den flitigaste, mest regelbundna eller mest produktiva bloggaren, men jag har kommit upp i över 400 inlägg och det är betydligt mer än jag åstadkommit någonstans tidigare.
Människor har läst bloggen och det är jag oerhört tacksam för. På riktigt och allvarligt och seriously. Men jag är dålig på att visa uppskattning, svarar sällan på kommentarer och kunde vara betydligt bättre på att kommentera inlägg på andra bloggar, men det är något jag försöker jobba på för att få ut ännu mer av den här upplevelsen det innebär att vara en bokbloggare. För det är ju kul.
Så här är jag. Fortfarande.
lördag 2 februari 2013
När världar kolliderar: TFIOS! Wallflower!
Igår var det fredag. Vilket innebar veckans höjdpunkt På spåret (ruskigt spännande, men sorgligt slut) och sen reprisen av Vem vet mest? följt av reprisen av Go' kväll. En helt normal pensionärsfredag. (Men när Antikrundan började övergick jag till att kolla intervjuer med Jennifer Lawrence på YouTube istället.)
I Go' kväll satt fredagspanelen som tipsar om böcker och filmer. Igår var Ingalill Mosander och Tara Moshizi med och de tipsade om Förr eller senare exploderar jag (a.k.a. The Fault in Our Stars) och (The Perks of Being a) Wallflower som kommit ut på svenska igen tack vare Gilla Böcker. Det kändes så stort och fint på nåt sätt. Även om jag omger mig med personer på nätet som alltid fattat att ungdomsböcker är bra böcker och alltid promotar dem så är det fortfarande ett erkännande att uppmärk- sammas i TV och det kändes fint att höra det sägas även där.
Att Mosander och Moshizi prisade två av mina favoritböcker inför typ en halv miljon medelålders och gamla och uppenbarligen även unga som inte läser bokbloggar gjorde mig glad. Och stolt över den här kategorin böcker som betyder så mycket för mig.
I Go' kväll satt fredagspanelen som tipsar om böcker och filmer. Igår var Ingalill Mosander och Tara Moshizi med och de tipsade om Förr eller senare exploderar jag (a.k.a. The Fault in Our Stars) och (The Perks of Being a) Wallflower som kommit ut på svenska igen tack vare Gilla Böcker. Det kändes så stort och fint på nåt sätt. Även om jag omger mig med personer på nätet som alltid fattat att ungdomsböcker är bra böcker och alltid promotar dem så är det fortfarande ett erkännande att uppmärk- sammas i TV och det kändes fint att höra det sägas även där.
Att Mosander och Moshizi prisade två av mina favoritböcker inför typ en halv miljon medelålders och gamla och uppenbarligen även unga som inte läser bokbloggar gjorde mig glad. Och stolt över den här kategorin böcker som betyder så mycket för mig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)