På min önskelista (21) - vänner som är pojkar

I april kommer Terra Elan McVoys senaste bok i pocketutgåva och jag är sugen på att göra den till min andrabok av henne. Terra Elan McWho? McVoy. Som skrev den rosa glassboken om tre systrar på sommarläger som jag gillade och skänkte bort till någon.

Being Friends With Boys av Terra Elan McVoy

Charlotte and Oliver have been friends forever. She knows that he, Abe, and Trip consider her to be one of the guys, and she likes it that way. She likes being the friend who keeps them all together. Likes offering a girl's perspective on their love lives. Likes being the behind-the-scenes wordsmith who writes all the lyrics for the boys' band. Char has a house full of stepsisters and a past full of backstabbing (female) ex-best friends, so for her, being friends with boys is refreshingly drama-free...until it isn't anymore.

When a new boy enters the scene and makes Char feel like, well, a total girl...and two of her other friends have a falling out that may or may not be related to one of them deciding he possibly wants to be "more" than friends with Char...being friends with all these boys suddenly becomes a lot more complicated.

(beskrivning hämtad från Adlibris)

Utifrån baksidestexten allena känns det som en bok jag kan gilla. Sluka på en helg med stort behag utan att den orsakar känslostormar som ger men för livet. Inte en bok som kvalificerar sig för AWESOME-listan, men väl över medel. Gulligt men inte sötsliskigt.

(McVoys nya bok CRIMINAL kommer i maj och tycks gå i en helt annan stil som kanske tilltalar dig om du inte faller för det här. En svartare mordhistoria med en tatuerad bad boy.)

Om en bok: EVERY YOU, EVERY ME

av David Levithan & Jonathan Farmer

Är det en skrivövning som borde ha stannat i byrålådan eller ett lyckat experiment? Gränsen är hårfin ibland, är den inte? Här lutar jag mer åt det senare. För mig funkar det.

EVERY YOU, EVERY ME är ett samarbete där fotografen Jonathan Farmer löpande servat författaren Levithan med fotografier utifrån vilka Levithan skrivit en berättelse.

Bokens jag är Evan. En ensam kille, deprimerad och tyngd av skuldkänslor sedan bokens du, hans enda bästa vän försvunnit. Hur hon försvann är höljt i dunkel. Lever hon eller är hon död? På vilket sätt var Evan inblandad? Och finns det någon grund för hans skuldkänslor och den paranoia som späds på när någon lämnar mystiska fotografier i hans väg? Vem är det som lämnar dem? Någon som vet vad som hände.

Det händer inte speciellt mycket, men det är kanske vad som gör det till en psykologisk thriller. Eller vad det nu är. Mycket händer i Evans huvud, men bara för att det händer där betyder det inte att det är mindre verkligt. Som vi alla vet.

Det händer inte mycket och mycket av det som händer är överstruket. Ibland hela kapitel/avsnitt. Jag tycker det är spännande hur Levithan berättar med mer än bara ordens betydelse. I WILL GRAYSON, WILL GRAYSON berättades hans Will enbart med gemener. I THE REALM OF POSSIBILITY testade han versformen och här jobbar han dels med de överstrykningar, dels med korta avsnitt. Ibland bara en rad eller några få, andra gånger flera sidor. De korta avsnitten bidrar till den febriga/nojiga känslan. Man hetsar vidare med Evan för att få klart för sig vem som terroriserar honom.

EVERY YOU, EVERY ME är en av Levithans mindre kända böcker. Det känns lite som att det alltid poppar upp någon bok man totalt missat när det gäller honom. Personligen tycker jag mer om honom för varje bok jag läser. Den första, IBLAND BARA MÅSTE MAN, gillade jag helt okej, men det var ingenting som stannade kvar. Jag skulle fortfarande inte kalla honom en av mina favoritförfattare, trots att han är en författare jag återvänder till och kommer att återvända till framöver. Både JAG, EN och LITEN PARLÖR FÖR ÄLSKANDE är olästa och IBLAND/BOY MEETS BOY kan kanske förtjäna en omläsning. Han sitter inte still i sitt författande och det håller mig nyfiken.

PS. Har ni sett omslaget till kommande TWO BOYS KISSING? Det föreställer passande nog two boys kissing. Kanske första gången ett hångelomslag är på sin plats. David Levithan berättar mer om boken och omslaget i Entertainment Weekly. 

Söndagssexan - några olika saker men viktigast: läs CODE NAME VERITY

1. Läs CODE NAME VERITY. Bara en påminnelse ifall du struntade i att läsa mitt inlägg tidigare i veckan. Eller missade vad jag ville ha sagt i rubriken.

2. Jag låtsades att förra veckan inte existerade. Eller alltså, jag gjorde saker. Försökte förstå chi- och etakvadrat och vad räta linjens ekvation egentligen ska användas till. Åt, sov och diskade och sånt. Men skrev några blogginlägg gjorde jag inte. Och sen satte jag igång på nytt i tisdags utan att be om ursäkt för min frånvaro.

För det är ju inte så att jag måste blogga varenda vecka även om det är min inofficiella målsättning att berätta om en bok jag läst, en bok jag vill läsa och gärna något annat bokigt varje vecka. Så jag tyckte inte att jag behövde nämna att jag varit borta. Jag råkade ta en bloggsemester och antingen märkte du det eller så märkte du det inte och det är inte något vi behöver diskutera.

Men hur hanterar man sina bloggrelationer? Hur säger man hej då? Hur glest kan det bli mellan uppdateringarna innan det är dags att inse att man nog inte bloggar längre? Vad har man för skyldigheter mot sina läsare och bloggkompisar? Om jag plötsligt gick och dog en dag, hur skulle du få veta det?

3. Eh... Ja. Bara några random tankar om bloggande så här i slutet av veckan.

4. För att gå över till något helt annat så har jag gjort något korkat men ändå trevligt. Jag hittade Ally Carters HEIST SOCIETY på Global sist jag var där och lånade den trots att jag aldrig känt något större sug efter den. (Det är alltid Global som lurar på mig något oplanerat.) Nu har jag läst och den var rolig med dragning åt E. Lockhart och Maureen Johnson. Coola karaktärer och <3 Hale för att jag är förutsägbar på det sättet. Men det var första delen i en serie. Vars följande två böcker inte finns på mina bibliotek. Inte för att jag måste läsa vidare, men när man gillar första boken är det ju kul att läsa vidare. Trots att det är en oavslutad serie. (Hu!) En serie som inte ens har något planerat slut och som alltså kan fortgå i evigheter utan att karaktärerna utvecklas nämnvärt. Vad har jag gett mig in på?!

5. Vad har jag gett mig in på del 2: Idag har jag varit och lånat DIVERGENT. Jajamän. Här ska (kanske) läsas icke-contempo så att jag hänger med när ni diskuterar om Theo James är rätt person för Four eller inte. Inte för att ni fortfarande kommer diskutera det när jag läst klart, men ändå. När filmen kommer är jag förmodligen klar.

6. Inför kommande vecka har jag förberett inte mindre än två inlägg om böcker jag läst och ett om en bok jag vill läsa. De får hålla er sällskap medan jag gräver ner mig i rapportskrivning. Sen hör jag av mig tidigast när jag är klar med alla inlämningar. Om inget superviktigt inträffar. Så söndag midnatt ungefär. Ciao!

Svenska språket - I'm losing it

Två olika händelser den senaste veckan har fått mig att inse hur få böcker jag läser på svenska numera. (Hur få böcker på svenska jag läser numera? Ser ni? Jag vet inte hur man konstruerar korrekta meningar.)

Först fick jag en kommentar från Taliah Pollack som undrade om jag kunde tänka mig att läsa hennes bok om Saga Swärd. Hon var medveten om att jag inte är så förtjust i fantasy men frestade med en död tvillingbror och tryckte dit mig med "schysst att du vill stötta svenska författare", något som jag uttrycker på min "Om"-sida. Det gav mig genast dåligt samvete. Naturligtvis vill jag stötta svenska författare! Men av någon anledning händer det väldigt sällan.

Det andra som hände var att jag hittade Johannas önskelista inför våren. Den innehöll idel böcker på svenska och endast en av dem var en översättning. En blandning av vuxen och ungdom som jag kan kapa direkt till min egen önskelista, men några hade jag inte ens hört talas om och inte en enda hade jag allvarligt övervägt innan jag såg Johannas lista. Min läsning har på gott och ont blivit väldigt amerikansk. (Lite brittisk och australisk, men mest amerikansk.)

I år har jag läst två böcker på svenska varav den ena var en översättning från engelska. Stora delar av min skolläsning är på engelska. När jag i februari lånade hem Ränderna går aldrig ur av Agnes Hellström hade jag inte läst en bok på svenska sedan i november och det svenska språket kändes nästan konstigt. I och för sig var jag van att se det i andra sammanhang (nyheter, bloggar, Twitter...), men i en bok? Så märkligt!

Bloggandet har en del i det hela. Det har ökat min medvetenhet om den engelskspråkiga bokfloran och jag har svårt att stå emot den. Året innan jag började blogga läste jag 19 böcker med engelsk text, första bloggåret växte den siffran till 49 och andra året var jag uppe i 64. I procent innebär det ungefär 30% --> 49% --> 63%. Och hittills i år... Hm, ja... Året är fortfarande ungt.

Inte så att jag anklagar bokbloggosfären för min minskade svenskläsning. Uppenbarligen bloggas det om den svenska bokutgivningen. Jag har bara inte varit så mottaglig för era tips om svensk litteratur. Jag väljer vilka bloggar jag följer utifrån böckerna de tipsar om och i den här fasen av mitt läsarliv vill jag få tips om amerikansk ungdomslitteratur. För att det är den typen av böcker jag vill läsa.

I den här fasen av mitt läsarliv.

I den här fasen av mitt läsarliv läser jag hellre en medioker amerikansk ungdomsbok än en bra svensk roman. Men jag känner att tiden börjar mogna för att släppa in annat. Mer svenskt. Mer vuxet.

Om en bok: CODE NAME VERITY

Jag betygsätter inte böcker. Om ni vill veta vilka böcker jag verkligen tycker om ska ni leta efter ord som "den här boken fick mig att gråta" eller "den här boken har jag lånat och läst men vill äga". Högre lovord än så finns inte i min bok. Och Code Name Verity? Om Code Name Verity säger jag båda delar.

Det går långsamt till en början. Mitt läsmönster såg ut ungefär så här: läsa tio sidor - somna - vakna till - försöka läsa igen - klara en halv sida - slumra till - vakna - ge upp. Det upprepades några gånger. Men när jag började närma mig 200 sidor hände något och jag var inne i flytet, ville inte sluta. Det är verkligen en bok som växer ju fler pusselbitar som faller på plats.

Det är också en bok vars handling det är svårt att säga något om. Ju mindre man vet desto bättre. Samtidigt kan det kanske vara ett hinder för många att inte veta så mycket? Hur vet man om det är värt att läsa? Själv visste jag i stort sett ingenting annat än att den utspelar sig under andra världskriget och att den skulle vara fantastisk. Ja, det stämmer. Mer behöver du inte veta. Läs den ändå! Skynda, skynda!

Om jag ändå ska försöka säga något om handlingen: till sin form är boken en redogörelse nedtecknad av en brittisk agent. Hon har hamnat i tyskarnas händer i en liten stad i Frankrike och för att köpa sig tid från den oundvikliga avrättningen går hon med på att berätta vad hon vet om kriget. Men medan tyskarna förväntar sig koder och koordinater och detaljer om det brittiska flygvapnet berättar agenten om en vänskap som för henne är tätt sammanvävd med vad hon vet om kriget. En vänskap som kanske aldrig funnits om det inte vore för kriget.

Jag läser sällan historiska romaner. I min negativa bild av dem innehåller de alldeles för många beskrivningar för att författaren gjort all denna research och måste visa upp allt hen lärt sig. Det blir sällan underhållande. I Code Name Verity finns också beskrivningar och man förstår att Elizabeth Wein varit noga med detaljer, men det blir aldrig störande för mig, allt har sin plats.

Och tårarna. Tårarna. Det är en lurig bok. Jag tror inte att den påverkar mig så starkt, men så gör den det ändå. Smyger sig på flera timmar efter att jag lagt den åt sidan och går till attack tills tårarna sprutar.

Jag lånade Code Name Verity och har läst den en gång. Nu vill jag köpa den och återvända till i många år framöver.

På min önskelista (20) - Cherokee Brown

Igår räknade jag upp några kommande ungdomsböcker jag gärna vill läsa. Nu tänkte jag återanvända dem i min önskelista och säga något mer om dem. Vi börjar med:

Finding Cherokee Brown av Siobhan Curham
When I decided to write a book about my life I thought I'd have to make loads of stuff up. I mean, who wants to read about someone like me?
But as soon as I started writing, the weirdest thing happened. I found out I wasn't who I thought I was. And I stopped being scared. Then everything went crazy!
Best of all, I discovered that when you finally decide to be brave it's like waving a wand over your life - the most magical things can happen . . .

(beskrivning hämtad från Goodreads)

Jag läste Curhams första bok tidigare i år och charmades. Denna, hennes andra, har precis kommit ut och verkar även den rikta sig mer mot den yngre sidan av ungdom. Det vill säga mer högstadiet än gymnasiet (och, hrm, högskolan), men det finns samtidigt något jag gillar. Jag läste ett avsnitt ur Finding Cherokee Brown som fanns med i Dear Dylan och fann det lite pratigt, men väldigt underhållande samtidigt som det hintade om mer än fluff. Syrligt tuggmotstånd i sockervadden. Ungefär som Dear Dylan då.

Top Ten Tuesday: vad jag vill läsa i vår

Jag brukar inte göra The Broke and the Bookish's tisdagstopplista, men medan jag samlar tankarna om något annat kan jag knåpa ihop ett undantag den här veckan.

Veckans tema kändes fint: Spring TBR list/Tio böcker som vill bli lästa i vår. Det är högst osannolikt att jag faktiskt kommer läsa alla (om ens några) just i vår, men de förtjänar att få veta att jag tänker på dem. En läslista för "den bästa av världar". (Och för att riktigt utnyttja att det mest handlar om en fantasivärld består hälften av listan av vuxenböcker.)

THE YOUNG ADULTS

Finding Cherokee Brown av Siobhan Curham

Being Friends With Boys av Terra Elan McVoy

This is What Happy Looks Like av Jennifer E. Smith

Going Vintage av Lindsey Leavitt

The Lucy Variations av Sara Zarr

     


THE ADULTS

Var blev du av Bernadette av Maria Semple. Sarah Dessen tipsade nyligen om den på twitter och när det gäller vuxenböcker är hon en av mina främsta boktipsare. Om en kvinna som försvinner och hennes dotter som försöker hitta henne.

The Stranger's Child av Alan Hollinghurst. En bloggkalender (minns tyvärr inte vilken) tipsade om den i december och jag blev tillräckligt sugen för att minnas den och plocka hem från snurran på biblioteket förra veckan. Det här är en typ av bok jag önskar jag läste mer av men aldrig riktigt utforskat. (Hollinghurst har tidigare skrivit The Line of Beauty.)

Tell the Wolves I'm Home av Carol Rifka Brunt. Men om jag inte hinner med den i vår skjuter jag med lätt hjärta upp läsningen till hösten när den kommer på svenska.

Someday, Someday, Maybe av Lauren Graham. Lauren Graham är alltså samma Lauren Graham som är med i Gilmore Girls/Parenthood och som jag sett i ungefär en miljon intervjuklipp på youtube för att hon är adorable. I april romandebuterar hon med en bok om en skådespelare som försöker lyckas i New York. Nyfiken!

THE NON-FICTION

Never Have Your Dog Stuffed av Alan Alda. I GOTLIB/katalogen för Göteborgs bibliotek kan man skapa listor och den här boken har stått på min TBR-lista sedan 2011. Tålmodigt har den väntat medan jag lånat hem YA efter YA och nu helt plötsligt håller tiden på att rinna ifrån oss.