Om lässvackor II

Jag dyrkade ikväll upp min gamla, men pågående, dagbok med ett gem för att jag kände ett behov av att tonårsangsta lite. (Alltså, jag tog fram dagboken för att jag behövde angsta, gemet var bara ett nödvändigt ont eftersom jag inte hittade nyckeln.) (En dagbok med lås var fortfarande ett forum för tonårsångest när jag började skriva i den 2002 och var på väg att börja nian. Används de ens idag? Eller skriker man ut all sin ångest på twitter och på andra ställen och låter alla få se den och biter ihop om resten?)

Men jag började inte skriva i den. Jag började läsa. Och oj, som jag inte ska dela med mig. Men jag skrev vansinnigt mycket om fotboll de första åren. Och Sagan om ringen-filmerna. Och ouppnåeliga killar.

Och om lässvackor.

Kommer ni ihåg att jag skrev om lässvackor för en månad sen? Jag skrev, om jag minns rätt, att jag inte kunde minnas att jag haft sådana. Att lässvackor mest är något för navelskådande bokbloggare och att andra inte fäster sig vid sånt.

Hej Maria-15-år! Hon hade visserligen inte haft en lässvacka, hon hade haft lästorka. (Hon hade väl inte koll på lingot riktigt.) Och jag måste väl tro henne om hon säger att det var så. Men hon hade trots allt läst 30 böcker på fem månader. Inte så torrt. Var hon en av alla dessa odrägliga människor som är missnöjda om de läst sex böcker på en månad? Ojdå...

Maria-17-år önskade att hon under det nya året (hon lovade ingenting, nyårslöften är så traditionellt och ändå omöjliga att hålla) skulle slippa lästorkor. Plural.

Så jag har visst upplevt lässvackor. Eller lästorkor. Men jag har glömt dem och gått vidare. Det är så man gör.

Just nu har jag det lite motigt med THE DIFFERENCE BETWEEN YOU AND ME trots att den är både rolig, speciell och steamy. Jag har också smygbörjat på SCARLET FEVER men undrar om jag inte bara borde överge båda två för en stund och ge mig i kast med DIVERGENT. Vi får se. Förhoppningsvis är det inte lästorka på gång!

Svenska språket - I'm losing it

Två olika händelser den senaste veckan har fått mig att inse hur få böcker jag läser på svenska numera. (Hur få böcker på svenska jag läser numera? Ser ni? Jag vet inte hur man konstruerar korrekta meningar.)

Först fick jag en kommentar från Taliah Pollack som undrade om jag kunde tänka mig att läsa hennes bok om Saga Swärd. Hon var medveten om att jag inte är så förtjust i fantasy men frestade med en död tvillingbror och tryckte dit mig med "schysst att du vill stötta svenska författare", något som jag uttrycker på min "Om"-sida. Det gav mig genast dåligt samvete. Naturligtvis vill jag stötta svenska författare! Men av någon anledning händer det väldigt sällan.

Det andra som hände var att jag hittade Johannas önskelista inför våren. Den innehöll idel böcker på svenska och endast en av dem var en översättning. En blandning av vuxen och ungdom som jag kan kapa direkt till min egen önskelista, men några hade jag inte ens hört talas om och inte en enda hade jag allvarligt övervägt innan jag såg Johannas lista. Min läsning har på gott och ont blivit väldigt amerikansk. (Lite brittisk och australisk, men mest amerikansk.)

I år har jag läst två böcker på svenska varav den ena var en översättning från engelska. Stora delar av min skolläsning är på engelska. När jag i februari lånade hem Ränderna går aldrig ur av Agnes Hellström hade jag inte läst en bok på svenska sedan i november och det svenska språket kändes nästan konstigt. I och för sig var jag van att se det i andra sammanhang (nyheter, bloggar, Twitter...), men i en bok? Så märkligt!

Bloggandet har en del i det hela. Det har ökat min medvetenhet om den engelskspråkiga bokfloran och jag har svårt att stå emot den. Året innan jag började blogga läste jag 19 böcker med engelsk text, första bloggåret växte den siffran till 49 och andra året var jag uppe i 64. I procent innebär det ungefär 30% --> 49% --> 63%. Och hittills i år... Hm, ja... Året är fortfarande ungt.

Inte så att jag anklagar bokbloggosfären för min minskade svenskläsning. Uppenbarligen bloggas det om den svenska bokutgivningen. Jag har bara inte varit så mottaglig för era tips om svensk litteratur. Jag väljer vilka bloggar jag följer utifrån böckerna de tipsar om och i den här fasen av mitt läsarliv vill jag få tips om amerikansk ungdomslitteratur. För att det är den typen av böcker jag vill läsa.

I den här fasen av mitt läsarliv.

I den här fasen av mitt läsarliv läser jag hellre en medioker amerikansk ungdomsbok än en bra svensk roman. Men jag känner att tiden börjar mogna för att släppa in annat. Mer svenskt. Mer vuxet.

Om lässvackor

Den senaste tiden har jag läst om lässvackor. Folk har dem. Har inte tid/lust att läsa. Annika är en av de drabbade och den här helgen handlar hennes bokbloggsjerka om fenomenet och vad man gör för att ta sig ur det. Kolla in de deltagande bloggarna för att se deras tips!

Jag ska inte komma med några egna tips för jag vet ärligt talat inte vad som är bäst. Tvinga sig att läsa eller vänta ut olusten? Läsa lättsamt eller läsa utmanande? Läsa om eller läsa nytt? Förmodligen passar olika lösningar för olika människor.

Min inställning är för övrigt att det är okej att inte läsa. (Jag är en skam för hela bibliotekariekåren.) Det är okej att ha/ta en lässvacka. Stressa inte så mycket över det. Om man ser till hela livet, vad spelar några veckor eller månader för roll? Om vi har andra saker som berikar våra liv - musik, vänskap, kärlek, jobb, Tumblr - kan vi pausa läsningen och förlita oss på att lusten återvänder.

Lätt för dig att säga! Har du ens haft en lässvacka?!

Eh... Jag vet inte. Jag har faktiskt bläddrat igenom mina bokböcker/läsdagböcker (nästan femton års data är en otrolig källa till statistik) och försökt se hur långa luckor jag haft mellan det att jag stängt en bok och öppnat nästa. Oftast har det inte gått mer än en dag, absolut högst en vecka, men det finns några undantag på tre veckor upp till en knapp månad. Aldrig mer än en månad dock.

Det jag försöker minnas är om jag upplevde dessa längre perioder som svackor. Kändes det onormalt att inte ha en bok på gång? Vad gjorde jag istället? Kände jag inte för att läsa eller var jag upptagen med annat? Läste jag om Harlequinromaner som inte kom med i statistiken?

Jag kan inte minnas att jag angstade över de boklösa perioderna. (Med reservation för att mitt minne inte är det mest pålitiga och att jag kanske efterhandskonstruerar för att verka avslappnad i mitt förhållande till läsning.) Jag tror att det beror på att jag inte bloggade på den tiden och att lässvackor i första hand är ett bokbloggarfenomen. Vi lever med läsningen på ett mer intensivt sätt och reflekterar över den på ett annat sätt än de flesta vanliga läsare. Även om jag alltid levt med läsningen är det först nu jag tänker i termer av lässvackor.

Att bokblogga gör dessutom att en period utan läslust påverkar mer än vårt allmänna välbefinnande eller vårt välbefinnande i ännu högre grad eftersom bloggandet är läsningens förlängning. Det blir mer kännbart att ha en period utan läsning för att bloggandet blir lidande och bloggandet är också en viktig del av oss. Därför blir den "normala" läsarens "Oj, jag har visst inte läst en bok på några veckor!" för bokbloggaren en svacka. Prestationskrav. Identitetskris.

Så på sätt och vis är lässvackan en bokbloggaraccessoar. Tillsammans med TBR-högen, köpstoppet och den konstanta stressen över att aldrig hinna läsa alla böcker. Jag menar inte att på något sätt nedvärdera eller raljera över lässvackan; det är lite fint att läsningen är en så viktig del av våra liv att något känns allvarligt fel när den delen inte funkar som den brukar. Men samtidigt... OH MY GOD, BEHÖVER VI EN SAK TILL ATT STRESSA UPP OSS ÖVER?!

Om omläsning

För några veckor sen undrade Bokbuse hur folk hinner med att läsa om gamla böcker PLUS skola, livet, fritid och nyläsning. Jag vet inte om folk gör det. Om de inte är hypereffektiva supermänniskor som dessutom läser snabbt. Någonting måste väl bli lidande. Så blir det i alla fall när jag läser om böcker.

Anledningen till att jag tar upp det här är att jag just nu befinner mig i en omläsningsperiod. Jag känner mig inte alls sugen på de nya böckerna jag har i hyllan och kommer tomhänt från biblioteket. Istället dras jag till sånt jag redan läst och har faktiskt inte läst en enda "ny" bok hittills i november. (Och jag känner ett väldigt sug efter Saving Francesca och The Piper's Son, så det är frågan om det blir någon nyläsning alls den här månaden...) Det är alltså de nya böckerna som blir lidande när jag prioriterar gammalt, men jag känner inte riktigt att det är något problem. Det gör ingenting att jag "inte hinner med" mina nya böcker.

Jag vet att många lever efter filosofin "Varför läsa om gamla böcker när det finns så många nya att upptäcka?!", men det gör inte jag. Jag är en omläsare. Det finns en sorts trygghet i att återvända till gamla böcker som jag uppskattar speciellt när det är lite extra stressigt. Och att vara superuppdaterad för att hänga med är inget jag strävar efter. Visserligen leder det till att jag inte riktigt fattar hysterin kring City of Bones-trailern och Jace (jag var mer: "Titta! Jared Harris från Mad Men!" när jag såg den) eftersom jag ligger väldigt "efter" när det gäller The Mortal Instruments, men det får jag leva med. Prioriteringar.

PS. Jag har faktiskt reserverat City of Bones på biblioteket och ska försöka läsa den den här gången, inte bara låna hem och sen lämna tillbaka oläst.

Bokbloggsjerka 14-17 september - Varför jag läser YA

Veckans fråga i Annikas bokbloggsjerka -

Vad är det som lockar dig att läsa den genre/de genrer som du föredrar?

Jag läser nästan enbart ungdomsromaner av det "vanliga" slaget. Realistiska är kanske inte alltid rätt att säga, men den typen av ungdomsböcker som inte innehåller några övernaturliga inslag och som på engelska kallas contemporary young adult fiction. Böcker om att hantera familj, vänskap, kärlek och den ständiga frågan om vem man vill vara och vad man vill göra.

Dels är det just det innehållet som tilltalar mig. Att våga något nytt, våga säga ja, våga säga stopp, våga kärlek kan vara minst lika fascinerande som att förhindra världens undergång.

Dels läste jag relativt få ungdomsböcker när jag var tonåring och tar igen nu när det finns oändligt många fler bra böcker än det fanns då.

Men en stor förklaring är också att jag läser av lust. Jag läser sällan för att utmana mig själv eller ta del av något kulturarv. Det blev extra uppenbart när jag pluggade litteraturvetenskap och jag minns att jag i en dagboksanteckning accepterade att jag som läsare inte var som mina kurskamrater eller Rory och Jess.

Jag vill komma in i ett läsflyt och sluka, inte stanna upp och fundera över bokens djupa, symboliska mening, och i ungdomsromaner finns (med risk för att generalisera) det driv som behövs för att jag ska flyta med, vare sig berättelsen i sig är tyngre eller mer lättsam. Inte så långa transportsträckor, välskriven dialog och intressanta röster. Ett liknande flyt finns säkert även i vuxenlitteratur, till exempel chick lit (som jag tröttnat på men alltid uppskattar tips om) och krim (som jag aldrig fastnat för).

Allt jag skrivit hittills är sant, men den kanske viktigaste lockelsen (not really, but kind of) är att få bli kär gång på gång. Att svepas med av någon annans känslor. Jag har blivit för cynisk för att köpa kärleksromanernas och Harlequinböckernas romantik, men tonårskärlek kan jag fortfarande tro på.

Ibland tar det tid

Med förkunnandet "Ibland tar det tid" syftar jag inte på att det tagit snart två månader att läsa fem kapitel i Röda rummet, även om det stämmer. Nej, jag menar mina dåligt-samvete-böcker. Mina fram-och-tillbaka-till-biblioteket-böcker. Det kan ta extremt lång tid att komma till skott med en bok.

Som Splitter. I september förra året hade jag den hemma för första gången. I vintras lånade jag hem den igen tror jag. Men det är först nu jag och boken varit synkade och kunnat tillbringa lite kvalitetstid tillsammans.
Samma sak med Trasig soppa som jag trodde att jag skulle läsa i januari, februari och mars. Juli är de försummade böckernas månad.

Den jag läser just nu har också tagit lite tid att komma fram till, men nu har jag alltså börjat:

I had a dream

Vill ni veta hur jag bestämmer vilka böcker jag ska läsa, hur min urvalsprocess ser ut?
Klart ni vill! Det är häpnadsväckande och fascinerande och alla andra synonymer ni kan tänka er.

Först måste jag stänga av TV och dator. Sen se till att dörren är låst. Efter det borstar jag tänderna, släcker i taket och kryper ner under täcket. I skenet av sänglampan läser jag några - eller några hundra - sidor innan jag somnar. Och sen kommer svaret till mig - i en dröm.

Jag drömmer att jag bläddrar i en gammal bokbok. (En bokbok är som vi alla vet en anteckningsbok där man skriver upp alla böcker man läser. Jag har fört bokbok sedan förra århundradet och anteckningarna är ovärderliga när jag vill göra en tidsresa eller se exakt hur många gånger jag (officiellt) läst The Truth about Forever.)
Jag bläddrar i den gamla bokboken och ser, högst upp på en vänstersida, att jag läst The Absolutely True Diary of a Part-Time Indian av Sherman Alexie. Men! (Här kommer det viktiga!) Det har jag inte gjort. Det är ett tecken.
Sen går jag till ett bibliotek med en väldigt liten engelskspråkig YA-samling och där står den. Mitt öde är beseglat.

Nä. Så går det förstås inte till varje gång. Men just i det här fallet var det just det som hände. Hur bokskadad är man när man börjar drömma om sin bokbok?
Mer om The Absolutely True Diary blir det en annan dag.

Free speech matters

Böcker bekräftar oss, låter oss koppla av, ger oss tröst. Men böcker kan också utmana våra uppfattningar om världen. Och det är något positivt, people! Även om just du inte är bekant med den värld som målas upp i en bok betyder det inte att den världen inte finns och är någon annans verklighet. Det är din fulla rätt att inte hålla med, att tycka att det är avskyvärt, men du har inte rätt att hindra andra från att ta del av den världen. Du kan försöka men du kommer att motarbetas.
   I Sverige har vi tagit till oss mycket av den amerikanska kulturen. Från jeans och hamburgare till Elvis och Idol. Men låt oss vara fortsatt selektiva. Book banning är ingenting vi behöver.
   Nedan pratar några av USA:s främsta författare om vikten av yttrandefrihet. Ytterligare ett exempel på att Sarah Dessen och John Green är adorable och awesome och att bibliotekarier är superhjältar. Och en påminnelse om att det trots allt finns kloka människor i en värld som många gånger framstår som så dum.

Ja, det är viktigt

Det här är inlägg nummer 200. Jag utlovar inte att det kommer bli episkt, men jag ville ändå att det skulle vara speciellt på något sätt så därför tänker jag återvända till inlägget jag skrev för en vecka sedan.

Jag frågade om det är så jäkla viktigt att läsa böcker. Inte för att provocera direkt, även om jag kände mig provocerad själv för läsningen är en så stor del av den jag är och för mig är det viktigt, en del av mitt liv. Därför känns det så ofattbart när människor väljer att inte läsa och jag vill skaka beklagande och överlägset på huvudet.
   Det hände senast för några dagar sen när Klara på superbloggen Tonårsboken berättade att hon tappat intresset för läsning. Genast ville jag sända ut en räddningspatrull. Sen tänkte jag en gång till. Förhoppningsvis har Klara andra intressen som just nu ger henne mer än läsningen gör. Piff och Puff kan avbryta insatsen.
   De flesta människor har perioder i livet då de läser mindre, forskning visar att gymnasietiden är en sån tid och alltid när frågan ställs varför det inte skrivs böcker om collegeelever så förklaras det (delvis) med att människor i den åldern inte har tid att läsa böcker. Men många hittar ändå tillbaka till läsningen i någon form och omfattning. Andra förblir bokslukare utan uppehåll, livet igenom.

Varför läser vi? Kanske finns det lika många svar som det finns läsare. Vi som gillar att läsa läser framför allt för att det är roligt.Vi gillar att läsa för att det låter oss besöka andra(s) världar, antingen det är en fantasivärld eller den här.
   Läsningen låter oss uppleva saker som aldrig händer oss själva, både det hemska och det fina. Den kan också få oss att känna igen oss och skänka tröst.
   Att läsning fortfarande är en del av skolan trots alla alternativa medier beror på tradition, visst, men också på att bokläsning har positiva effekter på språkutvecklingen, ökar måluppfyllelsen, gör oss mer nyanserade när vi ser på världen och våra medmänniskor och helt enkelt gör oss lite klokare tror jag (även om det är svårt att bevisa och mäta).

Vi läser hela tiden idag. Vi lever i ett textsamhälle. Ännu mer så med alla textbaserade sociala medier. Vi läser  tidningar, bloggar, tweets, statusuppdateringar, mail, SMS, skyltar, mjölkpaket, innehållsförteckningar, TV-program och filmer (vare sig de är textade eller ej).
   Alla läser om man inte snävar in betydelsen av läsning så att den är lika med läsning av skönlitteratur. Men jag tror att det är viktigt att läsa just skönlitteratur för att det tar tid. På något sätt känns det viktigt att låta saker och ting ta tid i en tid då så få andra saker får göra det.
   Att stanna kvar i en längre sammanhängande text istället för att hoppa från den ena till den andra. Kanske är det en omodern förmåga som kommer att vara helt betydelselös i framtiden eller redan är det. Jag tror ändå att det är viktigt att stanna kvar i samma text ett tag. Låta hjärnan arbeta på andra sätt.

Tack så mycket till Anna och Malin som svarade i kommentarerna och Clara och Vynne som skrev egna fina inlägg. Det intressant att ibland fråga sig varför man gör som man gör och eftersom jag är läsare tycker jag om att läsa om hur andra människor ser på saken.
   Läsning är en av dessa saker som känns självklara samtidigt som man kan diskutera dem hur länge som helst.   

Är det så jäkla viktigt att läsa böcker?

Kollektivt drag efter andan! Vad menar människan?! Klart det är!

Jo, jo, det är kul och så om man är intresserad som du och jag. Men om man tycker det är roligare att shoppa eller träna eller spela WoW? Varför ska man i skolan läsa x antal böcker men inte ta sig till nivå 9 i något spel (där man kan ta sig till nivå 9)?

Jag håller på med en liten studie i skolan där vi undersöker skönlitteraturens roll på gymnasiet och det har fått mig att fundera lite. Det finns en föreställning om att det är bra att läsa böcker, men vad grundar sig den på? Blir man bättre på språket? Bättre än om man läser Offside och Dagens Nyheter? Är det berättelsefunktionen som är det väsentliga? Kan man då inte lika gärna kolla på en film? Blir man smartare? Blir man en bättre människa?

De här tankarna håller på att rubba hela min världsbild känner jag. En läsare och blivande bibliotekarie som börjar ifrågasätta vikten av litteratur?!

Varför läser du? Är det viktigt att läsa? Varför då?

Om du vill svara, vilket jag hoppas att du vill, kan du göra det i en kommentar och/eller på din egen blogg.

Why I Love Contemporary

För att förklara varför jag gillar contemporary (arrgh, översättning!) känns det ofrånkomligt att kontrastera den förgreningen av ungdomslitteraturen mot den andra grenen. Realism mot fantasi. Vardag mot äventyr. Nuet mot framtiden/det förflutna/en alternativ tid. High school-drama mot slåss för sin överlevnad-drama.

Personligen har jag aldrig känt någon större dragning till paranormal/dark romance/fantasy, men jag har ändå inget intresse av att klassa det som sämre litteratur eller något lika fånigt. Dåliga böcker finns inom alla genrer och förgreningar. Om en bok får dig att känna och vilja läsa mer (eller aldrig läsa en bok mer i hela ditt liv för att ingen bok någonsin kan överträffa just den du nyss läst) så är det en bra bok.

Om jag fötts några år senare hade förmodligen mitt läsande sett annorlunda ut idag. Genomslaget som paranormal fått efter Twilight har på något sätt kommit "efter min tid". Om jag kunde drömma kom samma år som jag tog studenten och jag läste den inte förrän två år senare. Om jag varit 12 när den kom? Svårt att säga något om naturligtvis, men kanske hade jag sökt mig dit istället för till vuxenböcker?
   Samtidigt finns det många lika ålderstigna och ännu äldre som omfamnar vampyrer och allt det andra, så det är inte bara en generationsfråga. Det är jag som visserligen läste Twilight och Hungerspelen med febrig fascination och älskar Harry Potter men ändå valt bort serier som Vampire Academy och Vampire Diaries. Det är jag som tycker att det finns fullt tillräckligt med spänning i mellanmänskliga relationer, i vardagen, för att det ska vara underhållande. Vänskap, kärlek, sorg, längtan, lycka... Allt det finns i contemporary och jag behöver inte någon storslagen inramning för det ska bli bättre. Det funkar så fint med Luleå, Sydney eller Colby, med villaområdet fem minuter bort med cykel, med tjejen på bussen. Verkligheten är magisk.

Just Contemporary har just inletts av Ashley och Shanyn. Jag hakar på när jag känner för det.