Why I Love Contemporary

För att förklara varför jag gillar contemporary (arrgh, översättning!) känns det ofrånkomligt att kontrastera den förgreningen av ungdomslitteraturen mot den andra grenen. Realism mot fantasi. Vardag mot äventyr. Nuet mot framtiden/det förflutna/en alternativ tid. High school-drama mot slåss för sin överlevnad-drama.

Personligen har jag aldrig känt någon större dragning till paranormal/dark romance/fantasy, men jag har ändå inget intresse av att klassa det som sämre litteratur eller något lika fånigt. Dåliga böcker finns inom alla genrer och förgreningar. Om en bok får dig att känna och vilja läsa mer (eller aldrig läsa en bok mer i hela ditt liv för att ingen bok någonsin kan överträffa just den du nyss läst) så är det en bra bok.

Om jag fötts några år senare hade förmodligen mitt läsande sett annorlunda ut idag. Genomslaget som paranormal fått efter Twilight har på något sätt kommit "efter min tid". Om jag kunde drömma kom samma år som jag tog studenten och jag läste den inte förrän två år senare. Om jag varit 12 när den kom? Svårt att säga något om naturligtvis, men kanske hade jag sökt mig dit istället för till vuxenböcker?
   Samtidigt finns det många lika ålderstigna och ännu äldre som omfamnar vampyrer och allt det andra, så det är inte bara en generationsfråga. Det är jag som visserligen läste Twilight och Hungerspelen med febrig fascination och älskar Harry Potter men ändå valt bort serier som Vampire Academy och Vampire Diaries. Det är jag som tycker att det finns fullt tillräckligt med spänning i mellanmänskliga relationer, i vardagen, för att det ska vara underhållande. Vänskap, kärlek, sorg, längtan, lycka... Allt det finns i contemporary och jag behöver inte någon storslagen inramning för det ska bli bättre. Det funkar så fint med Luleå, Sydney eller Colby, med villaområdet fem minuter bort med cykel, med tjejen på bussen. Verkligheten är magisk.

Just Contemporary har just inletts av Ashley och Shanyn. Jag hakar på när jag känner för det.