The Duff

av Kody Keplinger

När Wesley Rush kallar Bianca för "the Duff", vilket kan sammanfattas med den tjocka(re) och fula(re) tjejen som får sina vänner att se bättre ut i jämförelse, förbättrar han inte precis bilden hon har av honom. Ett svin. En slampa. Självsäker, kaxig, egenkär. Inte någon hon vill ska komma i närheten av hennes två bästa vänner. Trots allt det, trots att hon verkligen hatar honom och gärna talar om och visar det för honom och alla andra, blir Wesleys säng Biancas tillflyktsplats när hon vill slippa tänka på sina familjeproblem.
   Helt och hållet en fysisk grej, Bianca är inte ute efter kärlek, dels finns det inte något som heter kärlek när man fortfarande går på high school och dels... Wesley Rush? Inte någon hon skulle utveckla någon som helst sorts varmare, vänskapliga, känslor för. Wesley själv är också bara intresserad av att ligga. Med vem som än är intresserad. Uppenbarligen även the Duff.
   Men kommer de att kunna hålla känslorna utanför genom hela boken eller kommer det visa sig att Wesley har en hjärna, öron att lyssna med och till och med ett hjärta?

Den senaste tiden har jag läst så bra böcker att jag glömt att det även finns andra sorter. Böcker som är lite mer "meh" för att stjäla ett steg ur bedömningsskalan hos Books from Bleh to Basically Amazing. Så är The Duff för mig. En bok som är lite utmanande för många med sitt svärande och sexande. Som försöker lära oss något om att inte trycka ner varandra med nedsättande titlar.
   Men jag närmast skummar igenom de delar av boken som ska ge en känslomässig grund. Jaha, Biancas mamma... Jaha, Biancas pappa... Jaha, när hon var 14... Jaha, Wesleys föräldrar. Det berör mig just inte (vilket kanske gör mig ännu mer cynisk än Bianca, eller så är det bara för skissartat). Hade jag gillat mer om jag läst de där raderna ordentligt? Om jag gillat mer hade jag läst de där raderna ordentligt.

Hela "jag-hatar-dig-så-mycket-hela-tiden-men-nu-kysser-jag-dig-VAD-HÅLLER-JAG-PÅ-MED?!!" känns lite Harlequinromantik.  Det positiva skulle väl vara att Bianca hela tiden tar initiativet och att allt är på hennes villkor, men istället objektifierar hon Wesley. Och hennes självkänsla är inte på topp när hon suger åt sig hans nedsättande kommentar om "the Duff" och accepterar dem som sanna, men inte kan ta till sig komplimanger. Det riktar jag i och för sig ingen kritik mot, snarare är det en av delarna av historien som intresserar mig mest.

Jag hoppas att min svala inställning till The Duff inte kommer sig av ren och skär avundsjuka. Kody Keplinger, författaren bakom boken, är 20 år med två utgivna böcker och sin tredje på gång nästa år. The Duff är hennes debutroman som hon skrev när hon var 17-18 år. (Jag hade inte ens en blogg när jag var 20.)
   Det saknas emotionellt djup på sina håll. Slutet knyter ihop allt lite väl lättvindigt. Men hon var 17, det är förståeligt att det är lite valpigt. Hur mogen och smart man än är. (Hade hon åstadkommit perfektion hade jag lagt mig i en lövhög någonstans för att förmultna.)

Den klarsynta men mer positiva recensionen som först uppmärksammade mig på den här boken hittar du hos Andréa i boklandet.