Den första gång jag såg dig...

Det fanns en tid när jag ansåg att böcker på under 300 sidor inte var värda att läsa (över 400 sidor var förstås ännu bättre). Sen sjönk den siffran lite. Under 250... under 200... Och så läste jag Fly on the Wall nyligen. Under 200 sidor. Och nu sitter jag här och ska säga något om en fin liten 72-sidare och påminns om att det naturligtvis inte handlar om antal sidor eller ord (utom när man skriver för skolan förstås, 6-8000 ord, hur många har vi nu?).

Katarina Kuick skriver egna böcker och översätter andras. Just nu läser och översätter hon till exempel Jellicoe Road. Och bloggar om det! Översättning verkar otroligt svårt. Alla dessa beslut. Alla dessa saker som verkar helt naturliga när man läser dem på engelska utan att behöva översätta dem till svenska. Jag märkte det en gång när jag skulle börja översätta Sarah Dessens böcker (ja, det var innan Jan Risheden gjorde det) och gav upp på första sidan eller så.

Men nu var det inte översättning vi skulle prata om. Den första gång jag såg dig... är en kärlekshistoria. Även om jag läser böcker om kärlek hela tiden är det oftast bara en av ingredienserna. Här står kärleken i fokus i hans och hennes version av förloppet. Från första gången de ses (det går inte så bra) vidare över insikten att hen verkligen gillar den andra och oron över att känslorna inte är besvarade och vidare. Och när man läser så känns det verkligen. Vilket är tur. En hel bok som helt handlar om Kärlek som inte lyckas förmedla den där känslan av att vara kär med dem vore ganska så misslyckad. Men nu känner jag pirret och osäkerheten och vissheten och lyckoruset.

Som här:


och så säger du                                                    

"jag tror jag är kär i dig"

säger du

att du tror att du

är kär i mig

i mig tror du

att du är

kär

säger du!

och här:

Du var så gulligt nervig när du kom in på fiket

så osäkert blossande

så tvekande virrig

att jag blir alldeles lugn

och sen säger jag att jag tror att jag är kär i dig.

Men det "liksom snoriga"? Uäh! Inte grejen i sig, men ordet.

"We grew up together."

Jag var och såg En dag idag.
Trots allt.
Kunde inte låta bli.
Och den var inte fruktansvärd. (High praise!)
Bara inte lika bra som boken och det "visste" jag ju redan från början. Det gick fort ibland. Eftersom en film är kortare än en bok.
Och jag har uppenbarligen ett hjärta för när 2007, första årsdagen, kom grät jag. Det var så hjärtskärande att se...

Ja, en vuxenbok i mitt hjärta. Men egentligen en enda lång uppväxtskildring.

Generositet

Det fina med julen är att så många bokbloggare blir galet generösa och lottar ut böcker. Allt man behöver göra är att kika in på deras bloggar och följa instruktionerna! Det har jag gjort.

• Hos Bara en sida till kan man just nu vinna Lisa Schroeders bok Chasing Brooklyn som verkar jättefin. Det är den finaste bok Malin läst och det gör mig verkligen nyfiken.

• Amelie lottar ut Flyga högt av Katarina von Bredow. Hur länge har jag sagt att jag ska läsa den? Lääänge. Om jag vinner den ökar chanserna för att det faktiskt blir av.

• Slutligen kan man välja och vraka bland titlarna hos Bookrelated. Pia tänker slumpa fram en vinnare som får TVÅ böcker. Vinnaren avslöjas juligt nog på julafton. Första julklappen för en lycklig vinnare? Jag har önskat mig de två första böckerna ur Cassandra Clares serie The Mortal Instruments för att ge mig själv en utmaning.

Nu återstår bara att hålla alla tummar och hoppas på lite tur!

Free speech matters

Böcker bekräftar oss, låter oss koppla av, ger oss tröst. Men böcker kan också utmana våra uppfattningar om världen. Och det är något positivt, people! Även om just du inte är bekant med den värld som målas upp i en bok betyder det inte att den världen inte finns och är någon annans verklighet. Det är din fulla rätt att inte hålla med, att tycka att det är avskyvärt, men du har inte rätt att hindra andra från att ta del av den världen. Du kan försöka men du kommer att motarbetas.
   I Sverige har vi tagit till oss mycket av den amerikanska kulturen. Från jeans och hamburgare till Elvis och Idol. Men låt oss vara fortsatt selektiva. Book banning är ingenting vi behöver.
   Nedan pratar några av USA:s främsta författare om vikten av yttrandefrihet. Ytterligare ett exempel på att Sarah Dessen och John Green är adorable och awesome och att bibliotekarier är superhjältar. Och en påminnelse om att det trots allt finns kloka människor i en värld som många gånger framstår som så dum.

Ja, det är viktigt

Det här är inlägg nummer 200. Jag utlovar inte att det kommer bli episkt, men jag ville ändå att det skulle vara speciellt på något sätt så därför tänker jag återvända till inlägget jag skrev för en vecka sedan.

Jag frågade om det är så jäkla viktigt att läsa böcker. Inte för att provocera direkt, även om jag kände mig provocerad själv för läsningen är en så stor del av den jag är och för mig är det viktigt, en del av mitt liv. Därför känns det så ofattbart när människor väljer att inte läsa och jag vill skaka beklagande och överlägset på huvudet.
   Det hände senast för några dagar sen när Klara på superbloggen Tonårsboken berättade att hon tappat intresset för läsning. Genast ville jag sända ut en räddningspatrull. Sen tänkte jag en gång till. Förhoppningsvis har Klara andra intressen som just nu ger henne mer än läsningen gör. Piff och Puff kan avbryta insatsen.
   De flesta människor har perioder i livet då de läser mindre, forskning visar att gymnasietiden är en sån tid och alltid när frågan ställs varför det inte skrivs böcker om collegeelever så förklaras det (delvis) med att människor i den åldern inte har tid att läsa böcker. Men många hittar ändå tillbaka till läsningen i någon form och omfattning. Andra förblir bokslukare utan uppehåll, livet igenom.

Varför läser vi? Kanske finns det lika många svar som det finns läsare. Vi som gillar att läsa läser framför allt för att det är roligt.Vi gillar att läsa för att det låter oss besöka andra(s) världar, antingen det är en fantasivärld eller den här.
   Läsningen låter oss uppleva saker som aldrig händer oss själva, både det hemska och det fina. Den kan också få oss att känna igen oss och skänka tröst.
   Att läsning fortfarande är en del av skolan trots alla alternativa medier beror på tradition, visst, men också på att bokläsning har positiva effekter på språkutvecklingen, ökar måluppfyllelsen, gör oss mer nyanserade när vi ser på världen och våra medmänniskor och helt enkelt gör oss lite klokare tror jag (även om det är svårt att bevisa och mäta).

Vi läser hela tiden idag. Vi lever i ett textsamhälle. Ännu mer så med alla textbaserade sociala medier. Vi läser  tidningar, bloggar, tweets, statusuppdateringar, mail, SMS, skyltar, mjölkpaket, innehållsförteckningar, TV-program och filmer (vare sig de är textade eller ej).
   Alla läser om man inte snävar in betydelsen av läsning så att den är lika med läsning av skönlitteratur. Men jag tror att det är viktigt att läsa just skönlitteratur för att det tar tid. På något sätt känns det viktigt att låta saker och ting ta tid i en tid då så få andra saker får göra det.
   Att stanna kvar i en längre sammanhängande text istället för att hoppa från den ena till den andra. Kanske är det en omodern förmåga som kommer att vara helt betydelselös i framtiden eller redan är det. Jag tror ändå att det är viktigt att stanna kvar i samma text ett tag. Låta hjärnan arbeta på andra sätt.

Tack så mycket till Anna och Malin som svarade i kommentarerna och Clara och Vynne som skrev egna fina inlägg. Det intressant att ibland fråga sig varför man gör som man gör och eftersom jag är läsare tycker jag om att läsa om hur andra människor ser på saken.
   Läsning är en av dessa saker som känns självklara samtidigt som man kan diskutera dem hur länge som helst.   

Escape och Fiesta

Kate Cann. Känd som den brittiska författaren bakom realistfeministiska kärlekstrilogin om Coll och Art (Dyk i, Djupt vatten, Över ytan). I alla fall är det den serien jag främst förknippar henne med. Men idag ska vi prata två andra böcker, två sommarböcker lagom till vintern (?).

Escape och Fiesta ingår i Canns strandläsningsserie. Sommar och sol, te och rostat bröd... Men det är inte brittisk sommar utan tjejer som lämnar landet under sitt gap year (året många tar ledigt mellan A levels och Uni).

I Fiesta är Laura i Spanien med sina kompisar. Och kompisens kille. Tyvärr. Värsta tänkbara resesällskapet. Laura är trött på spanska motorvägar, skitiga motell med tunna väggar och mat hon kunde (men knappt skulle) äta hemma. Var är äventyret? Var är killarna? Var är det riktiga Spanien? Jo, det kommer, alltihop. Det gäller bara att sätta ner foten. Och ha en osannolik tur.
   Mja, sådärbra. Om jag ska vara generös. Inte så eldig passion. Inte så mycket dramatisk kurva, allt mest lunkar på under tjafs, bråk, tjafs, matlagning, fiesta, jobb... Man hänger med och sen tar det slut.

Escape är bättre men inte så bra som jag mindes den från min första läsning. Synd att jag inte har boken kvar för då skulle jag citera den roliga lilla inledningen om hur våld lönar sig.
   Rowan drar till USA för att jobba som au pair i Seattle och föreställer sig massa coola saker som hon ska göra på fritiden. Hon föreställer sig alltså att hon ska ha fritid att ägna åt coola saker. Not so much. Om det bara vore Flossy hon skulle ta hand om. Flossys föräldrar gör allt sju gånger värre. Dags att fly igen. Den här gången med en leguan, mot obestämt mål. Och där börjar en helt annan historia...

Laura och Rowan känns väldigt vanliga. Inte perfekta genier. Inte så duktig flicka-komplexiga. Tycker att de är skitsnygga ibland och skitfula ibland. Självsäkra och osäkra.
   Det känns på något sätt väldigt brittiskt. (Konstigt.) Brittiska ungdomsböcker är inte som amerikanska. (Ännu konstigare.) Lite mer Skins och lite mindre One Tree Hill. Det är som att hela bilden av amerikansk ungdom filtrerats genom ett TV-filter (CW) och att den inte känns lika verklig, hur mycket jag än älskar amerikansk YA.

Så om ni vill prova brittiskt och Kate Cann, välj Escape hellre än Fiesta och serien om Coll och Art hellre än någon av dem. Andra brittiska tips är fortfarande Sarra Mannings Diary of a Crush. 
   

Fly on the Wall

av E. Lockhart

Jag vet inte om uttrycket fly on the wall har någon bra svensk motsvarighet. Norstedts säger kika genom nyckelhålet. Men det är ju inte vad Gretchen Yee önskar att hon kunde göra. Hon önskar att hon vore en fluga på väggen i killarnas omklädningsrum. Och så blir hon det.
   Gretchen går på en konstnärlig skola i New York där alla är unika och speciella individer. Det gäller att utmärka sig. Gretchen har försökt göra sitt genom att färga håret, men det har just inte gjort någon större skillnad. Hon är fortfarande för vanlig och hennes grej, att rita Spindelmannen och serier, är inte tillräckligt speciell.
   Dessutom är det det där med killar. Hon förstår dem inte och hon kan inte prata med dem. Därav den där lilla önskningen om att få bli en fluga på väggen. Att den skulle slå in var inte något hon räknade med direkt.

Vad händer i killarnas omklädningsrum? Vad ser man om man är en fluga men fortfarande uppfattar saker som en tjej, bara genom andra (fler) linser? Kroppar i alla former, kroppskomplex, trakasserier, vänskapsrelationer, kärleksrelationer, hierarkier, tårar... Boys, boys, boys... Gretchen får veta betydligt mer än hon visste tidigare.

E. Lockhart har en förmåga att skriva smarta och underhållande böcker om tjejer och killar utan att upprepa sig. Serien om Ruby Oliver är något helt annat än The Disreputable History of Frankie Landau-Banks som är något helt annat än Fly on the Wall.
   Fly on the Wall är en underhållande bagatell, och då menar jag bagatell som något positivt eller så menar jag inte bagatell överhuvudtaget. Inte någon dramatisk handling där man biter på naglarna och undrar om Gretchen ska överleva och någonsin bli människa igen. Mer om den dramatik som finns i allas liv men som man kanske inte alltid lägger märke till i vanliga fall.
   En kort bok, under 200 sidor, fullpackad med smarthet och humor, om det som gör oss lika och det som gör oss unika.