Nittionio och en halv

Jag är ungefär halvvägs igenom en omläsning av Himlen börjar här (visst kom jag ihåg att den var fin, men hur kunde jag ha glömt hur extremt fantastisk den är?) och när jag suckande fäller ihop den kommer jag att ha läst 100 böcker under det här kalenderåret.

Det var aldrig en målsättning. Inte förrän förra veckan i alla fall. Då upptäckte jag att jag närmade mig och tänkte "Hundra, vore inte det fint? Nu när jag ändå är så nära..." Det är flera år sen jag läste så många böcker. Ungdomsböcker är bra för kvantiteten, men också för kvaliteten. Har läst så bra böcker i år.

Hur gick det till?

Det började i januari med ett besök i den amerikanska södern. Jag funderade över pojkar och panikångest med Ruby Oliver men bekantade mig också med den store Gatsby. David Belbin påminde mig om att förhållanden mellan lärare och elever inte är romantiska och Laurie Halse Anderson berättade, som hon brukar, skärande vackert och naket om svåra saker.

I februari frossade jag i Hungerspelen för kunde jag verkligen vara en nybliven bokbloggare som inte varit inne på arenan där kampen för överlevnad och frihet var viktigare än valet mellan Gale och Peeta.
I mars var jag på återbesök i chicklitgenren men blev inte så underhållen. Sofia Nordin gav mig finare kärlek och Sara Ohlsson förde mig framåt i ett halsbrytande tempo och jag vet fortfarande inte vad jag tycker. Som kurslitteratur hade jag Häxan och lejonet som jag undvikit i nästan 24 år dessförinnan.

I april var det gamla vänner för nästan hela slanten. Jag började läsa om Sarah Dessens böcker och kom till bok fem. Jag var i strandhuset den där sommaren Belly blev vacker. Ruby Oliver hade Real Live Boyfriends (ja, plural). Jag läste världens tråkigaste bok men också en av världens bästa när Jellicoe Road öppnade sig för mig.

Maj fyller två sidor i min bokbok för det fanns så många titlar jag behövde läsa innan vuxensommaren tog vid. Sarah Dessens tionde bok kom och Jenny Han knöt ihop sin sommartrilogi med en bok som inte levde upp till mina förväntningar men som jag kommer läsa om i vår. När jag lät dig gå överträffade Om jag stannar. Jag var på läger med tre systrar, gjorde en biltur genom USA och hittade Violet Park. (Men det senare var förstås i London.)

Under sommaren frös jag in till märgen i Malmö, gled nerför Mississippi och läste kärlekens historia. (Och läste nästan inga ungdomsböcker alls.)

När hösten kom och jag åter hoppade på pluggapluggatåget välkomnades jag hem och  så skrattade och grät jag med Francesca och hennes vänner. Men som det utvecklade sig blev september i första hand Jessica Darlings månad. Inte för att hon gav sig av när det blev oktober. Men då var jag också full av beundran för Frankie Landau-Banks och grät kudden våt av tårar för Tom.

I november kunde jag konstatera att John Green förtjänar sin stjärnstatus när han skrev om alldeles för mycket matte men ändå underhöll mig. Prinsessan Mia och jag återförenades efter flera år på olika håll och jag hängde i killarnas omklädningsrum med Gretchen Yee.

Årets sista månad blev vittne till hur jag prickade av inte mindre än sju böcker på min läslista. Jag bodde tillsammans med en minst sagt platt karaktär i Boston, gav mig ut på ännu en road trip med sorg i bagaget, konstaterade att jag hade koll på världslitteraturen medan natten föll i New York och satt shiva under några väldigt långa dagar.

Och här är jag nu. Sörjer Bailey som jag aldrig träffat och förälskar mig i the unfreakingbelievable Joe Fontaine.

Ibland blir det rätt, ibland blir det fel

Dagens avprickning av tre svenska böcker från läslistan avslutas med Hannas högra hand av Liina Talvik. Men bara för att säga att jag inte gillade den.
   Precis som med Kapitulera omedelbart eller dö var det ett tips som fick mig att läsa en bok jag annars inte skulle ha läst. Till skillnad från Kapitulera var det dock en bok jag aldrig hört talas om. Trodde jag i alla fall. När jag såg boken på biblioteket insåg jag att jag sett den förut men vandrat förbi.

Problemet med Hannas högra hand är i första hand den stora stilen. På något sätt lurar den mig att tro att det är en lättläst bok att hasta igenom. Så jag flyger fram. Där var övergreppet. Missade nästan. Läs igen. Vidare.
   Andra problem är att jag inte får grepp om karaktärerna. (Eventuellt en följd av att jag hastar igenom?) Och hur är det okej att Hanna stannar en månad i Spanien när hon egentligen borde vara i skolan och sen tar bussen hem själv?

Ja, det här tipset från Elina tog mig också ur bekvämlighetszonen och in i problematiken med sexuella övergrepp, skuld och skam, men utflykten var ingen jag skriver entusiastiska vykort med många utropstecken om.

Kapitulera!

Eller dö snarare. Det är för den som ger upp som döden blir livshotande, säger Lovely.

Kapitulera omedelbart eller dö av Sanne Näsling alltså. Mary och Lovely, 15 år. Bästa vänner, så nära man bara kan komma, de mot den grå och fantasitorftiga världen. Nagellack som flagar och läppstift som målas på i sju varv. Är de en eller två? Är de kära eller älskar de bara varandra? Hur börjar det? Hur slutar det? Vad händer däremellan?

Jag gillar böcker som är rakt upp och ner, måndag till söndag, a till ö. Uppbruten kronologi, multipla röster och dubbla handlingar går också bra. Men när det blir så där "Is this happening inside my head?" börjar jag vinka bye bye.
   Eller så sveps jag med och struntar i att jag inte fattar.
   För bara för att det händer inuti huvudet så är det ju inte mindre verkligt. Så Marys inre dialoger med sin pappa och med Lovely är verkliga. Deras framtida liv i London är verkligt.
   Och jag hänger med på deras eskapader och finner mig i att inte förstå, vi delar inte samma värld och det är okej, men det är det verkligt verkliga som håller mig kvar. Det de måste fly för att dricka vatten, läsa Monika Fagerholm och drömma om London. Vardagstristessen som kikar fram i sådan briljans.


På svenskan läser vi en bok om nån snubbe som går på en
internatskola och alltid vinner över alla han slåss med. Alla i
klassen tycker att boken är jättebra. Det är den inte. Den är
skit. 

(Ondskan är en del av svenska skolans inofficiella kanon. Tack vare det vidgade textbegreppet och en väl timad lansering fick jag se filmen istället för att läsa boken.)

Jag tänkte länge hoppa över den här boken, men när Sofia föreslog den till läslistan skrev jag dit den och läste. Tips av den sorten är välbehövliga. Det är så lätt att bara läsa böcker som man tror att man kommer att gilla och därmed sjunka allt djupare ner i den filtrerade verkligheten. Ut ur bekvämlighetszonen är bra ibland. Blinka i takt med någon annan.

Slutomdöme? Jag gillar. På ett direkt sätt och ett mer svävande. Jag kan skapa en Topp 7 över stycken och citat i boken som bara är så rätt. So clever. Och jag förstår Mary och Lovely. Ibland. Att inte vilja duga. Söndersmulandet av utvecklingssamtal. Ibland förstår jag inte alls, men det är också okej.

Flyga högt

När Katarina von Bredows senaste bok först beskrevs lät det som en variant av Christina Herrströms Tusen gånger starkare. Ny tjej kommer till klassen, vänder upp och ner på saker. Men Saga och Silja har olika sätt att skapa oreda och böckerna är inte tvillingar.

I Flyga högt kommer Silja till Vendelas klass, sätter sig på en tagen plats i klassrummet och bryr sig inte om hierarkistegen där klassen klamrar sig fast vid sina pinnar. Vendela och Tove, och Nils och Loke, finns någonstans i mitten. Ingen längtan neråt och inget hopp om klättring. Stabilt. Men med Siljas intåg ändras allt. Reglerna om vem som får prata med vem bryts och i all oreda tvingas Vendela fatta beslut hon tidigare seglat under och undvikit genom att hålla sig fast i bästisen Tove med fötterna kvar på jorden.

Boken är också stabil. Pirr, naturligtvis. Kan von Bredow skriva en bok utan pirr? Men knappt ens nåt hångel. Som om hon försökte skriva en bok utan kärlek men där den liksom letade sig in på ett hörn ändå. (Killar som är sjysta när man är full och spyr? Guldstjärna.)
   Ingen språkfest, inte smarta oneliners att sätta i topplistor, utan enkelt och så glimrar det till från ingenstans.

   - Nästa gång kanske vi kan hitta på något annat, säger
 han sedan. Om du vill.
   Om jag vill? Ibland blir jag nästan lite stolt över mig själv.
Jag hoppar inte omkring och skriker av lycka eller gör bort
mig på något annat sätt. Jag tror inte ens att jag rodnar särskilt
mycket, trots att hjärtat gör en vild tjurrusning i bröstet.
   - Visst, säger jag. Det kan vi väl.

De hänger på Miranda som man gör i den där staden. Det namedroppas några bekanta namn från tidigare böcker. Det levs vardagsliv. Det finns bakomliggande sorg som inte går över. Killar heter Nils och Sven men är snygga ändå*. Habilt, stabilt. Bra tonårsbok, men just en tonårsbok. Hamnar under skiljelinjen mellan "12-15 år" och "unga vuxna", både för mig och förlaget.


*Menar inte att dissa eventuella läsare som heter Nils och Sven, eller deras flick-/pojkvänner, men namnen hamnar inte på min lista över heta saker man kan heta. En generationsfråga möjligtvis. Min högstadiekompis gifte sig dock med en Sven.

Hälsningar från skogen

Jag är på landet. Det ligger snö på granarna. På marken och på taken. På vägen till biblioteket och min mormor skulle det gå finfint att åka spark om man hade en.
Men jag är inte ute och rullar mig i snön. Är inne och läser böcker förstås. Den ena efter den andra nu när jag har "typ jullov".
   Planen är att läsa mer än jag bloggar. (Känns som en skön plan.) Men jag tittar in några gånger till innan året är slut och skriver några rader om läsningen.
För stunden kan jag avslöja så här mycket:

• Jag förstår att Flat-Out Love inte blev utgiven av ett förlag, men är glad att författaren gav ut den själv.
• Jane Eyre funkar även på 2000-talet. Naturligtvis är Mr. Rochester rockstjärna.
• Kapitulera omedelbart eller dö är inte min typ av bok, men jag gillar den ändå på något sätt.
• Jag gillar Saving June mer än jag gillar Amy & Roger.

The Beginning of After

När jag först läste om Jennifer Castles debutroman greps jag av omedelbart habegär och förväntningarna rasade iväg. Jag brukar föredra att ha låga förväntningar, lättare att bli positivt överraskad då. Höga förväntningar bäddar mest för besvikelse.
Hur var det den här gången?

The Beginning of After handlar om tiden Efter. Efter tragedin som tog livet av Laurels familj och lämnade henne kvar. För Laurel handlar det inte om något val, stanna eller gå, som det gör i en annan bok om en tjej som förlorar sin familj i en bilolycka. Hon lever och hon måste hantera det på något sätt. Sorgen som ibland är förlamande. Skuldkänslorna. Den plötsliga kändisstatus som tragedin för med sig. Önskan att bara få vara normal och fortsätta sitt liv som det hela tiden var tänkt. Orättvisan i att behöva passera milstolparna utan att hennes föräldrar är där och ser det.

Ja, det är smått oundvikligt att jämföra The Beginning of After med Gayle Formans Om jag stannar. Men där Formans böcker utspelar sig under en koncentrerad tidsperiod drar Castle ut på det och skriver om den svårberättade tiden efter. Vardagen. Det tar drygt 400 sidor. Behövs det så många? Jag vet inte. Kanske inte. Eller kanske blir det mer verklighetstroget på det sättet. Hur vet man när "the beginning" är över?

Kritik mot den här boken brukar handla om att Laurel är för kontrollerad och hur kan hon bry sig om killar och balen och skolan när hon just varit med om värsta tänkbara. Hon sörjer helt enkelt inte på rätt sätt.
   Jag ska inte påstå att jag blir känslomässigt överväldigad av den här boken. Men den får mig att tänka på ett uttryck jag läste en gång, att barns sorg är randig, att de kliver i och ur sin sorg och det känns rätt för Laurel. Sorgen finns där, men också det stora behovet av att allt ska vara normalt. Trots att det inte går.
   Och killar... Ja, där finns Joe som är förstående och så finns David som förstår, som också sörjer, men på ett helt annat sätt. Men för mig handlar det inte så mycket om ett val mellan två killar utan mer om en process där Laurel kommer fram till hur hon vill bli sedd och behandlad.

Så, hur var det med de höga förväntningarna?
Nej, de infriades inte helt och hållet.

Bidragande orsak till förväntningarna var Davids åtta på swoonskalan (ja, det är en viktig faktor när jag väljer böcker). För mig hamnade han inte lika högt trots att han hade sina fina stunder. Speciellt en scen i slutet av boken som höjde temperaturen och som jag gillade av flera anledningar. Och Laurels långsamma insikt att hon behöver honom i sitt liv medan han gång på gång försvinner? Fint. Så swoon, ja. SA-WOOON, nej, där är konkurrensen för tuff. Sammanfattar både David och boken som helhet.

Att vänta böcker

Veckans skörd av YA Highways Field Trip Friday resulterade bland annat i det här inlägget om debatten kring litteratur för unga vuxna och hur genren (som skribenten Andrew Karre väljer att se det som) och dess villkor förändrats.
   Karre refererar till en artikel från 1994 för att visa hur stor skillnad det är idag. Då ansåg man bland annat att lärare var den viktigaste målgruppen för att nå ut till de egentliga läsarna. Att lärarna skulle promota böckerna genom att använda dem i skolan. För ungdomarna själva hade ingen koll utan var beroende av skolans och bibliotekets förmedling.
 
Sen kom Internet.
 
Idag har flitiga läsare stenkoll på vilka böcker som är på gång och ser fram emot dem flera månader i förväg, förhandsbeställer, köar, bloggar om det under rubriken "Waiting on"... Det är en sak som jag tänkt på en del.  
   Jag har aldrig varit så medveten om vilka böcker som finns och är på väg som jag varit sedan jag började läsa bokbloggar. Jag har aldrig förut behövt en läslista (och den listan är ändå inte fullständig) för att hålla reda på alla böcker jag läst om och bestämt mig för att läsa.
   Min läsning är betydligt mer målinriktad nu. Allt oftare är jag på biblioteket för att låna en viss bok snarare än att låta mig överraskas. Den enda ungdomsbok jag varit totalt omedveten om innan jag plockat den från bibliotekshyllan i år är Jessica Brodys The Karma Club. Alla andra har jag vetat om tidigare. Oftast tack vare bokbloggar. Ja, "tack vare". Jag ser det som något positivt. Naturligtvis. Det finns en gemenskap i att dela böcker med andra och en glädje och förväntan i att se fram emot ännu outgivna böcker.
   Samtidigt kan jag sakna det planlösa "browsandet" på biblioteket där de flesta boktitlarna var okända. Nu när jag studerar bokryggarna är det titlarna jag redan känner igen som sticker ut. Och det handlar inte så mycket om att välja bort de okända (även om jag kan tänka "Den här har jag aldrig hört talas om, kan den verkligen vara bra?") som att de kända redan är så många att jag sätter stopp.

När läste du senast en bok du aldrig hört talas om?  

Den första gång jag såg dig...

Det fanns en tid när jag ansåg att böcker på under 300 sidor inte var värda att läsa (över 400 sidor var förstås ännu bättre). Sen sjönk den siffran lite. Under 250... under 200... Och så läste jag Fly on the Wall nyligen. Under 200 sidor. Och nu sitter jag här och ska säga något om en fin liten 72-sidare och påminns om att det naturligtvis inte handlar om antal sidor eller ord (utom när man skriver för skolan förstås, 6-8000 ord, hur många har vi nu?).

Katarina Kuick skriver egna böcker och översätter andras. Just nu läser och översätter hon till exempel Jellicoe Road. Och bloggar om det! Översättning verkar otroligt svårt. Alla dessa beslut. Alla dessa saker som verkar helt naturliga när man läser dem på engelska utan att behöva översätta dem till svenska. Jag märkte det en gång när jag skulle börja översätta Sarah Dessens böcker (ja, det var innan Jan Risheden gjorde det) och gav upp på första sidan eller så.

Men nu var det inte översättning vi skulle prata om. Den första gång jag såg dig... är en kärlekshistoria. Även om jag läser böcker om kärlek hela tiden är det oftast bara en av ingredienserna. Här står kärleken i fokus i hans och hennes version av förloppet. Från första gången de ses (det går inte så bra) vidare över insikten att hen verkligen gillar den andra och oron över att känslorna inte är besvarade och vidare. Och när man läser så känns det verkligen. Vilket är tur. En hel bok som helt handlar om Kärlek som inte lyckas förmedla den där känslan av att vara kär med dem vore ganska så misslyckad. Men nu känner jag pirret och osäkerheten och vissheten och lyckoruset.

Som här:


och så säger du                                                    

"jag tror jag är kär i dig"

säger du

att du tror att du

är kär i mig

i mig tror du

att du är

kär

säger du!

och här:

Du var så gulligt nervig när du kom in på fiket

så osäkert blossande

så tvekande virrig

att jag blir alldeles lugn

och sen säger jag att jag tror att jag är kär i dig.

Men det "liksom snoriga"? Uäh! Inte grejen i sig, men ordet.

"We grew up together."

Jag var och såg En dag idag.
Trots allt.
Kunde inte låta bli.
Och den var inte fruktansvärd. (High praise!)
Bara inte lika bra som boken och det "visste" jag ju redan från början. Det gick fort ibland. Eftersom en film är kortare än en bok.
Och jag har uppenbarligen ett hjärta för när 2007, första årsdagen, kom grät jag. Det var så hjärtskärande att se...

Ja, en vuxenbok i mitt hjärta. Men egentligen en enda lång uppväxtskildring.

Generositet

Det fina med julen är att så många bokbloggare blir galet generösa och lottar ut böcker. Allt man behöver göra är att kika in på deras bloggar och följa instruktionerna! Det har jag gjort.

• Hos Bara en sida till kan man just nu vinna Lisa Schroeders bok Chasing Brooklyn som verkar jättefin. Det är den finaste bok Malin läst och det gör mig verkligen nyfiken.

• Amelie lottar ut Flyga högt av Katarina von Bredow. Hur länge har jag sagt att jag ska läsa den? Lääänge. Om jag vinner den ökar chanserna för att det faktiskt blir av.

• Slutligen kan man välja och vraka bland titlarna hos Bookrelated. Pia tänker slumpa fram en vinnare som får TVÅ böcker. Vinnaren avslöjas juligt nog på julafton. Första julklappen för en lycklig vinnare? Jag har önskat mig de två första böckerna ur Cassandra Clares serie The Mortal Instruments för att ge mig själv en utmaning.

Nu återstår bara att hålla alla tummar och hoppas på lite tur!

Free speech matters

Böcker bekräftar oss, låter oss koppla av, ger oss tröst. Men böcker kan också utmana våra uppfattningar om världen. Och det är något positivt, people! Även om just du inte är bekant med den värld som målas upp i en bok betyder det inte att den världen inte finns och är någon annans verklighet. Det är din fulla rätt att inte hålla med, att tycka att det är avskyvärt, men du har inte rätt att hindra andra från att ta del av den världen. Du kan försöka men du kommer att motarbetas.
   I Sverige har vi tagit till oss mycket av den amerikanska kulturen. Från jeans och hamburgare till Elvis och Idol. Men låt oss vara fortsatt selektiva. Book banning är ingenting vi behöver.
   Nedan pratar några av USA:s främsta författare om vikten av yttrandefrihet. Ytterligare ett exempel på att Sarah Dessen och John Green är adorable och awesome och att bibliotekarier är superhjältar. Och en påminnelse om att det trots allt finns kloka människor i en värld som många gånger framstår som så dum.

Ja, det är viktigt

Det här är inlägg nummer 200. Jag utlovar inte att det kommer bli episkt, men jag ville ändå att det skulle vara speciellt på något sätt så därför tänker jag återvända till inlägget jag skrev för en vecka sedan.

Jag frågade om det är så jäkla viktigt att läsa böcker. Inte för att provocera direkt, även om jag kände mig provocerad själv för läsningen är en så stor del av den jag är och för mig är det viktigt, en del av mitt liv. Därför känns det så ofattbart när människor väljer att inte läsa och jag vill skaka beklagande och överlägset på huvudet.
   Det hände senast för några dagar sen när Klara på superbloggen Tonårsboken berättade att hon tappat intresset för läsning. Genast ville jag sända ut en räddningspatrull. Sen tänkte jag en gång till. Förhoppningsvis har Klara andra intressen som just nu ger henne mer än läsningen gör. Piff och Puff kan avbryta insatsen.
   De flesta människor har perioder i livet då de läser mindre, forskning visar att gymnasietiden är en sån tid och alltid när frågan ställs varför det inte skrivs böcker om collegeelever så förklaras det (delvis) med att människor i den åldern inte har tid att läsa böcker. Men många hittar ändå tillbaka till läsningen i någon form och omfattning. Andra förblir bokslukare utan uppehåll, livet igenom.

Varför läser vi? Kanske finns det lika många svar som det finns läsare. Vi som gillar att läsa läser framför allt för att det är roligt.Vi gillar att läsa för att det låter oss besöka andra(s) världar, antingen det är en fantasivärld eller den här.
   Läsningen låter oss uppleva saker som aldrig händer oss själva, både det hemska och det fina. Den kan också få oss att känna igen oss och skänka tröst.
   Att läsning fortfarande är en del av skolan trots alla alternativa medier beror på tradition, visst, men också på att bokläsning har positiva effekter på språkutvecklingen, ökar måluppfyllelsen, gör oss mer nyanserade när vi ser på världen och våra medmänniskor och helt enkelt gör oss lite klokare tror jag (även om det är svårt att bevisa och mäta).

Vi läser hela tiden idag. Vi lever i ett textsamhälle. Ännu mer så med alla textbaserade sociala medier. Vi läser  tidningar, bloggar, tweets, statusuppdateringar, mail, SMS, skyltar, mjölkpaket, innehållsförteckningar, TV-program och filmer (vare sig de är textade eller ej).
   Alla läser om man inte snävar in betydelsen av läsning så att den är lika med läsning av skönlitteratur. Men jag tror att det är viktigt att läsa just skönlitteratur för att det tar tid. På något sätt känns det viktigt att låta saker och ting ta tid i en tid då så få andra saker får göra det.
   Att stanna kvar i en längre sammanhängande text istället för att hoppa från den ena till den andra. Kanske är det en omodern förmåga som kommer att vara helt betydelselös i framtiden eller redan är det. Jag tror ändå att det är viktigt att stanna kvar i samma text ett tag. Låta hjärnan arbeta på andra sätt.

Tack så mycket till Anna och Malin som svarade i kommentarerna och Clara och Vynne som skrev egna fina inlägg. Det intressant att ibland fråga sig varför man gör som man gör och eftersom jag är läsare tycker jag om att läsa om hur andra människor ser på saken.
   Läsning är en av dessa saker som känns självklara samtidigt som man kan diskutera dem hur länge som helst.   

Escape och Fiesta

Kate Cann. Känd som den brittiska författaren bakom realistfeministiska kärlekstrilogin om Coll och Art (Dyk i, Djupt vatten, Över ytan). I alla fall är det den serien jag främst förknippar henne med. Men idag ska vi prata två andra böcker, två sommarböcker lagom till vintern (?).

Escape och Fiesta ingår i Canns strandläsningsserie. Sommar och sol, te och rostat bröd... Men det är inte brittisk sommar utan tjejer som lämnar landet under sitt gap year (året många tar ledigt mellan A levels och Uni).

I Fiesta är Laura i Spanien med sina kompisar. Och kompisens kille. Tyvärr. Värsta tänkbara resesällskapet. Laura är trött på spanska motorvägar, skitiga motell med tunna väggar och mat hon kunde (men knappt skulle) äta hemma. Var är äventyret? Var är killarna? Var är det riktiga Spanien? Jo, det kommer, alltihop. Det gäller bara att sätta ner foten. Och ha en osannolik tur.
   Mja, sådärbra. Om jag ska vara generös. Inte så eldig passion. Inte så mycket dramatisk kurva, allt mest lunkar på under tjafs, bråk, tjafs, matlagning, fiesta, jobb... Man hänger med och sen tar det slut.

Escape är bättre men inte så bra som jag mindes den från min första läsning. Synd att jag inte har boken kvar för då skulle jag citera den roliga lilla inledningen om hur våld lönar sig.
   Rowan drar till USA för att jobba som au pair i Seattle och föreställer sig massa coola saker som hon ska göra på fritiden. Hon föreställer sig alltså att hon ska ha fritid att ägna åt coola saker. Not so much. Om det bara vore Flossy hon skulle ta hand om. Flossys föräldrar gör allt sju gånger värre. Dags att fly igen. Den här gången med en leguan, mot obestämt mål. Och där börjar en helt annan historia...

Laura och Rowan känns väldigt vanliga. Inte perfekta genier. Inte så duktig flicka-komplexiga. Tycker att de är skitsnygga ibland och skitfula ibland. Självsäkra och osäkra.
   Det känns på något sätt väldigt brittiskt. (Konstigt.) Brittiska ungdomsböcker är inte som amerikanska. (Ännu konstigare.) Lite mer Skins och lite mindre One Tree Hill. Det är som att hela bilden av amerikansk ungdom filtrerats genom ett TV-filter (CW) och att den inte känns lika verklig, hur mycket jag än älskar amerikansk YA.

Så om ni vill prova brittiskt och Kate Cann, välj Escape hellre än Fiesta och serien om Coll och Art hellre än någon av dem. Andra brittiska tips är fortfarande Sarra Mannings Diary of a Crush. 
   

Fly on the Wall

av E. Lockhart

Jag vet inte om uttrycket fly on the wall har någon bra svensk motsvarighet. Norstedts säger kika genom nyckelhålet. Men det är ju inte vad Gretchen Yee önskar att hon kunde göra. Hon önskar att hon vore en fluga på väggen i killarnas omklädningsrum. Och så blir hon det.
   Gretchen går på en konstnärlig skola i New York där alla är unika och speciella individer. Det gäller att utmärka sig. Gretchen har försökt göra sitt genom att färga håret, men det har just inte gjort någon större skillnad. Hon är fortfarande för vanlig och hennes grej, att rita Spindelmannen och serier, är inte tillräckligt speciell.
   Dessutom är det det där med killar. Hon förstår dem inte och hon kan inte prata med dem. Därav den där lilla önskningen om att få bli en fluga på väggen. Att den skulle slå in var inte något hon räknade med direkt.

Vad händer i killarnas omklädningsrum? Vad ser man om man är en fluga men fortfarande uppfattar saker som en tjej, bara genom andra (fler) linser? Kroppar i alla former, kroppskomplex, trakasserier, vänskapsrelationer, kärleksrelationer, hierarkier, tårar... Boys, boys, boys... Gretchen får veta betydligt mer än hon visste tidigare.

E. Lockhart har en förmåga att skriva smarta och underhållande böcker om tjejer och killar utan att upprepa sig. Serien om Ruby Oliver är något helt annat än The Disreputable History of Frankie Landau-Banks som är något helt annat än Fly on the Wall.
   Fly on the Wall är en underhållande bagatell, och då menar jag bagatell som något positivt eller så menar jag inte bagatell överhuvudtaget. Inte någon dramatisk handling där man biter på naglarna och undrar om Gretchen ska överleva och någonsin bli människa igen. Mer om den dramatik som finns i allas liv men som man kanske inte alltid lägger märke till i vanliga fall.
   En kort bok, under 200 sidor, fullpackad med smarthet och humor, om det som gör oss lika och det som gör oss unika.