Nittionio och en halv

Jag är ungefär halvvägs igenom en omläsning av Himlen börjar här (visst kom jag ihåg att den var fin, men hur kunde jag ha glömt hur extremt fantastisk den är?) och när jag suckande fäller ihop den kommer jag att ha läst 100 böcker under det här kalenderåret.

Det var aldrig en målsättning. Inte förrän förra veckan i alla fall. Då upptäckte jag att jag närmade mig och tänkte "Hundra, vore inte det fint? Nu när jag ändå är så nära..." Det är flera år sen jag läste så många böcker. Ungdomsböcker är bra för kvantiteten, men också för kvaliteten. Har läst så bra böcker i år.

Hur gick det till?

Det började i januari med ett besök i den amerikanska södern. Jag funderade över pojkar och panikångest med Ruby Oliver men bekantade mig också med den store Gatsby. David Belbin påminde mig om att förhållanden mellan lärare och elever inte är romantiska och Laurie Halse Anderson berättade, som hon brukar, skärande vackert och naket om svåra saker.

I februari frossade jag i Hungerspelen för kunde jag verkligen vara en nybliven bokbloggare som inte varit inne på arenan där kampen för överlevnad och frihet var viktigare än valet mellan Gale och Peeta.
I mars var jag på återbesök i chicklitgenren men blev inte så underhållen. Sofia Nordin gav mig finare kärlek och Sara Ohlsson förde mig framåt i ett halsbrytande tempo och jag vet fortfarande inte vad jag tycker. Som kurslitteratur hade jag Häxan och lejonet som jag undvikit i nästan 24 år dessförinnan.

I april var det gamla vänner för nästan hela slanten. Jag började läsa om Sarah Dessens böcker och kom till bok fem. Jag var i strandhuset den där sommaren Belly blev vacker. Ruby Oliver hade Real Live Boyfriends (ja, plural). Jag läste världens tråkigaste bok men också en av världens bästa när Jellicoe Road öppnade sig för mig.

Maj fyller två sidor i min bokbok för det fanns så många titlar jag behövde läsa innan vuxensommaren tog vid. Sarah Dessens tionde bok kom och Jenny Han knöt ihop sin sommartrilogi med en bok som inte levde upp till mina förväntningar men som jag kommer läsa om i vår. När jag lät dig gå överträffade Om jag stannar. Jag var på läger med tre systrar, gjorde en biltur genom USA och hittade Violet Park. (Men det senare var förstås i London.)

Under sommaren frös jag in till märgen i Malmö, gled nerför Mississippi och läste kärlekens historia. (Och läste nästan inga ungdomsböcker alls.)

När hösten kom och jag åter hoppade på pluggapluggatåget välkomnades jag hem och  så skrattade och grät jag med Francesca och hennes vänner. Men som det utvecklade sig blev september i första hand Jessica Darlings månad. Inte för att hon gav sig av när det blev oktober. Men då var jag också full av beundran för Frankie Landau-Banks och grät kudden våt av tårar för Tom.

I november kunde jag konstatera att John Green förtjänar sin stjärnstatus när han skrev om alldeles för mycket matte men ändå underhöll mig. Prinsessan Mia och jag återförenades efter flera år på olika håll och jag hängde i killarnas omklädningsrum med Gretchen Yee.

Årets sista månad blev vittne till hur jag prickade av inte mindre än sju böcker på min läslista. Jag bodde tillsammans med en minst sagt platt karaktär i Boston, gav mig ut på ännu en road trip med sorg i bagaget, konstaterade att jag hade koll på världslitteraturen medan natten föll i New York och satt shiva under några väldigt långa dagar.

Och här är jag nu. Sörjer Bailey som jag aldrig träffat och förälskar mig i the unfreakingbelievable Joe Fontaine.

Ibland blir det rätt, ibland blir det fel

Dagens avprickning av tre svenska böcker från läslistan avslutas med Hannas högra hand av Liina Talvik. Men bara för att säga att jag inte gillade den.
   Precis som med Kapitulera omedelbart eller dö var det ett tips som fick mig att läsa en bok jag annars inte skulle ha läst. Till skillnad från Kapitulera var det dock en bok jag aldrig hört talas om. Trodde jag i alla fall. När jag såg boken på biblioteket insåg jag att jag sett den förut men vandrat förbi.

Problemet med Hannas högra hand är i första hand den stora stilen. På något sätt lurar den mig att tro att det är en lättläst bok att hasta igenom. Så jag flyger fram. Där var övergreppet. Missade nästan. Läs igen. Vidare.
   Andra problem är att jag inte får grepp om karaktärerna. (Eventuellt en följd av att jag hastar igenom?) Och hur är det okej att Hanna stannar en månad i Spanien när hon egentligen borde vara i skolan och sen tar bussen hem själv?

Ja, det här tipset från Elina tog mig också ur bekvämlighetszonen och in i problematiken med sexuella övergrepp, skuld och skam, men utflykten var ingen jag skriver entusiastiska vykort med många utropstecken om.

Kapitulera!

Eller dö snarare. Det är för den som ger upp som döden blir livshotande, säger Lovely.

Kapitulera omedelbart eller dö av Sanne Näsling alltså. Mary och Lovely, 15 år. Bästa vänner, så nära man bara kan komma, de mot den grå och fantasitorftiga världen. Nagellack som flagar och läppstift som målas på i sju varv. Är de en eller två? Är de kära eller älskar de bara varandra? Hur börjar det? Hur slutar det? Vad händer däremellan?

Jag gillar böcker som är rakt upp och ner, måndag till söndag, a till ö. Uppbruten kronologi, multipla röster och dubbla handlingar går också bra. Men när det blir så där "Is this happening inside my head?" börjar jag vinka bye bye.
   Eller så sveps jag med och struntar i att jag inte fattar.
   För bara för att det händer inuti huvudet så är det ju inte mindre verkligt. Så Marys inre dialoger med sin pappa och med Lovely är verkliga. Deras framtida liv i London är verkligt.
   Och jag hänger med på deras eskapader och finner mig i att inte förstå, vi delar inte samma värld och det är okej, men det är det verkligt verkliga som håller mig kvar. Det de måste fly för att dricka vatten, läsa Monika Fagerholm och drömma om London. Vardagstristessen som kikar fram i sådan briljans.


På svenskan läser vi en bok om nån snubbe som går på en
internatskola och alltid vinner över alla han slåss med. Alla i
klassen tycker att boken är jättebra. Det är den inte. Den är
skit. 

(Ondskan är en del av svenska skolans inofficiella kanon. Tack vare det vidgade textbegreppet och en väl timad lansering fick jag se filmen istället för att läsa boken.)

Jag tänkte länge hoppa över den här boken, men när Sofia föreslog den till läslistan skrev jag dit den och läste. Tips av den sorten är välbehövliga. Det är så lätt att bara läsa böcker som man tror att man kommer att gilla och därmed sjunka allt djupare ner i den filtrerade verkligheten. Ut ur bekvämlighetszonen är bra ibland. Blinka i takt med någon annan.

Slutomdöme? Jag gillar. På ett direkt sätt och ett mer svävande. Jag kan skapa en Topp 7 över stycken och citat i boken som bara är så rätt. So clever. Och jag förstår Mary och Lovely. Ibland. Att inte vilja duga. Söndersmulandet av utvecklingssamtal. Ibland förstår jag inte alls, men det är också okej.

Flyga högt

När Katarina von Bredows senaste bok först beskrevs lät det som en variant av Christina Herrströms Tusen gånger starkare. Ny tjej kommer till klassen, vänder upp och ner på saker. Men Saga och Silja har olika sätt att skapa oreda och böckerna är inte tvillingar.

I Flyga högt kommer Silja till Vendelas klass, sätter sig på en tagen plats i klassrummet och bryr sig inte om hierarkistegen där klassen klamrar sig fast vid sina pinnar. Vendela och Tove, och Nils och Loke, finns någonstans i mitten. Ingen längtan neråt och inget hopp om klättring. Stabilt. Men med Siljas intåg ändras allt. Reglerna om vem som får prata med vem bryts och i all oreda tvingas Vendela fatta beslut hon tidigare seglat under och undvikit genom att hålla sig fast i bästisen Tove med fötterna kvar på jorden.

Boken är också stabil. Pirr, naturligtvis. Kan von Bredow skriva en bok utan pirr? Men knappt ens nåt hångel. Som om hon försökte skriva en bok utan kärlek men där den liksom letade sig in på ett hörn ändå. (Killar som är sjysta när man är full och spyr? Guldstjärna.)
   Ingen språkfest, inte smarta oneliners att sätta i topplistor, utan enkelt och så glimrar det till från ingenstans.

   - Nästa gång kanske vi kan hitta på något annat, säger
 han sedan. Om du vill.
   Om jag vill? Ibland blir jag nästan lite stolt över mig själv.
Jag hoppar inte omkring och skriker av lycka eller gör bort
mig på något annat sätt. Jag tror inte ens att jag rodnar särskilt
mycket, trots att hjärtat gör en vild tjurrusning i bröstet.
   - Visst, säger jag. Det kan vi väl.

De hänger på Miranda som man gör i den där staden. Det namedroppas några bekanta namn från tidigare böcker. Det levs vardagsliv. Det finns bakomliggande sorg som inte går över. Killar heter Nils och Sven men är snygga ändå*. Habilt, stabilt. Bra tonårsbok, men just en tonårsbok. Hamnar under skiljelinjen mellan "12-15 år" och "unga vuxna", både för mig och förlaget.


*Menar inte att dissa eventuella läsare som heter Nils och Sven, eller deras flick-/pojkvänner, men namnen hamnar inte på min lista över heta saker man kan heta. En generationsfråga möjligtvis. Min högstadiekompis gifte sig dock med en Sven.

Hälsningar från skogen

Jag är på landet. Det ligger snö på granarna. På marken och på taken. På vägen till biblioteket och min mormor skulle det gå finfint att åka spark om man hade en.
Men jag är inte ute och rullar mig i snön. Är inne och läser böcker förstås. Den ena efter den andra nu när jag har "typ jullov".
   Planen är att läsa mer än jag bloggar. (Känns som en skön plan.) Men jag tittar in några gånger till innan året är slut och skriver några rader om läsningen.
För stunden kan jag avslöja så här mycket:

• Jag förstår att Flat-Out Love inte blev utgiven av ett förlag, men är glad att författaren gav ut den själv.
• Jane Eyre funkar även på 2000-talet. Naturligtvis är Mr. Rochester rockstjärna.
• Kapitulera omedelbart eller dö är inte min typ av bok, men jag gillar den ändå på något sätt.
• Jag gillar Saving June mer än jag gillar Amy & Roger.

The Beginning of After

När jag först läste om Jennifer Castles debutroman greps jag av omedelbart habegär och förväntningarna rasade iväg. Jag brukar föredra att ha låga förväntningar, lättare att bli positivt överraskad då. Höga förväntningar bäddar mest för besvikelse.
Hur var det den här gången?

The Beginning of After handlar om tiden Efter. Efter tragedin som tog livet av Laurels familj och lämnade henne kvar. För Laurel handlar det inte om något val, stanna eller gå, som det gör i en annan bok om en tjej som förlorar sin familj i en bilolycka. Hon lever och hon måste hantera det på något sätt. Sorgen som ibland är förlamande. Skuldkänslorna. Den plötsliga kändisstatus som tragedin för med sig. Önskan att bara få vara normal och fortsätta sitt liv som det hela tiden var tänkt. Orättvisan i att behöva passera milstolparna utan att hennes föräldrar är där och ser det.

Ja, det är smått oundvikligt att jämföra The Beginning of After med Gayle Formans Om jag stannar. Men där Formans böcker utspelar sig under en koncentrerad tidsperiod drar Castle ut på det och skriver om den svårberättade tiden efter. Vardagen. Det tar drygt 400 sidor. Behövs det så många? Jag vet inte. Kanske inte. Eller kanske blir det mer verklighetstroget på det sättet. Hur vet man när "the beginning" är över?

Kritik mot den här boken brukar handla om att Laurel är för kontrollerad och hur kan hon bry sig om killar och balen och skolan när hon just varit med om värsta tänkbara. Hon sörjer helt enkelt inte på rätt sätt.
   Jag ska inte påstå att jag blir känslomässigt överväldigad av den här boken. Men den får mig att tänka på ett uttryck jag läste en gång, att barns sorg är randig, att de kliver i och ur sin sorg och det känns rätt för Laurel. Sorgen finns där, men också det stora behovet av att allt ska vara normalt. Trots att det inte går.
   Och killar... Ja, där finns Joe som är förstående och så finns David som förstår, som också sörjer, men på ett helt annat sätt. Men för mig handlar det inte så mycket om ett val mellan två killar utan mer om en process där Laurel kommer fram till hur hon vill bli sedd och behandlad.

Så, hur var det med de höga förväntningarna?
Nej, de infriades inte helt och hållet.

Bidragande orsak till förväntningarna var Davids åtta på swoonskalan (ja, det är en viktig faktor när jag väljer böcker). För mig hamnade han inte lika högt trots att han hade sina fina stunder. Speciellt en scen i slutet av boken som höjde temperaturen och som jag gillade av flera anledningar. Och Laurels långsamma insikt att hon behöver honom i sitt liv medan han gång på gång försvinner? Fint. Så swoon, ja. SA-WOOON, nej, där är konkurrensen för tuff. Sammanfattar både David och boken som helhet.

Att vänta böcker

Veckans skörd av YA Highways Field Trip Friday resulterade bland annat i det här inlägget om debatten kring litteratur för unga vuxna och hur genren (som skribenten Andrew Karre väljer att se det som) och dess villkor förändrats.
   Karre refererar till en artikel från 1994 för att visa hur stor skillnad det är idag. Då ansåg man bland annat att lärare var den viktigaste målgruppen för att nå ut till de egentliga läsarna. Att lärarna skulle promota böckerna genom att använda dem i skolan. För ungdomarna själva hade ingen koll utan var beroende av skolans och bibliotekets förmedling.
 
Sen kom Internet.
 
Idag har flitiga läsare stenkoll på vilka böcker som är på gång och ser fram emot dem flera månader i förväg, förhandsbeställer, köar, bloggar om det under rubriken "Waiting on"... Det är en sak som jag tänkt på en del.  
   Jag har aldrig varit så medveten om vilka böcker som finns och är på väg som jag varit sedan jag började läsa bokbloggar. Jag har aldrig förut behövt en läslista (och den listan är ändå inte fullständig) för att hålla reda på alla böcker jag läst om och bestämt mig för att läsa.
   Min läsning är betydligt mer målinriktad nu. Allt oftare är jag på biblioteket för att låna en viss bok snarare än att låta mig överraskas. Den enda ungdomsbok jag varit totalt omedveten om innan jag plockat den från bibliotekshyllan i år är Jessica Brodys The Karma Club. Alla andra har jag vetat om tidigare. Oftast tack vare bokbloggar. Ja, "tack vare". Jag ser det som något positivt. Naturligtvis. Det finns en gemenskap i att dela böcker med andra och en glädje och förväntan i att se fram emot ännu outgivna böcker.
   Samtidigt kan jag sakna det planlösa "browsandet" på biblioteket där de flesta boktitlarna var okända. Nu när jag studerar bokryggarna är det titlarna jag redan känner igen som sticker ut. Och det handlar inte så mycket om att välja bort de okända (även om jag kan tänka "Den här har jag aldrig hört talas om, kan den verkligen vara bra?") som att de kända redan är så många att jag sätter stopp.

När läste du senast en bok du aldrig hört talas om?